Min funktion har blivit att gro potatisar och plantera om purjolök. Att framställa biokol och träffa barn och barnbarn ute i skogen och grilla korv. Att försöka hålla avståndet till minsta parveln som hela tiden vill att jag ska ta upp honom.
Ibland gör jag det och blir då åthutad av min dotter som om jag vore en annan 40-talist. Och det är väl bra, jag tror på den här svenska modellen med att vi själva tar ansvar.
Det finns ingen gud eller big daddy som kan komma och ta bort allt ont här i världen.
Vi är en föräldralös mänsklighet som måste fixa det själva.
Min uppgift är också att ta glada selfiesar och skicka till min gamla morsa. Hon är numera boende på åldringsvården och vi får inte träffas. Hon har ingen egen telefon men personalen skickar tillbaka glada emojier och ibland en bild på morsan när hon vinkar.
Vi hade tur med morsan. Hon kom in på det där stället i januari i år, dessförinnan hade hon haft hemtjänst och det hade funkat sämre och sämre, hon blev arg ibland på folk som kom, det hade blivit fler och fler olika. I flera år hade hon en kanontjej, Malgorzata, som hade samma humor som morsan, bägge var gamla öststatare, rå humor och mycket kramar. Förra året sa Malgorzata upp sej och samtidigt åldrades morsan kraftigt och flera nya folk som hon inte kände kom upp i lägenheten.
Och dom hade alltid bråttom, takten har ju drivits upp på senare år. Från att varje hemtjänstarbetare hade i snitt fyra brukare att besöka varje dag på 80-talet när min fru Karin jobbade där, har genomsnittet nu hamnat på tolv brukare om dan. Med fler uppgifter, hemtjänst har tagit över enklare sjukvårdsuppgifter som såromläggning och medicinering också. Ett jävla snärj och spring, mellan ensamma gamla människor.
Det är så sorgligt.
En del gamla har under en tvåveckorsperiod upp till 15 olika hemtjänstarbetare som kommer. Just nu alltså, i coronatider. Men hon slapp i alla fall undan, precis innan.
Jag tror på den svenska modellen. Om inte var och en tar ansvar hur ska vi nånsin komma nånvart? Fast alla tar ju inte ansvar. Vissa tar en taxi från Arlanda och hostar chauffören i nacken, när sen coronan sprider sej bland trångbodda taxichaufförer i Rinkeby så pratar man vitt och brett om att man inte får prata om att folk från ”kulturellt avlägsna samhällen” inte kan tillgodogöra sej information och inte litar på myndigheterna. Att dom inte kan ta sitt ansvar helt enkelt. Sen åker man upp till Åre.
Nej, alla tar inte sitt ansvar.
Kanske måste man ta till det där med skammen. Jag trodde inte på det förut. Det är ett sånt gammalt ruttet trick. Kyrkan har kört med det i hundratals år, men folk har ju knullat runt och slagit ihjäl varandra ändå.
När vi skrev den där tidningsartikeln 2017, ”Nu stannar vi på marken”, om att läget är så pass akut att nu slutar vi flyga, det var jag, Malena Ernman och massa folk, då hade vi en lång mejltråd innan vad vi skulle göra med dom som inte ville vara med på vår artikel. ”Vi berättar vilka som sagt nej så dom får skämmas”, tyckte nån. Jag tyckte det var en dum ide. Och vi gjorde det inte heller.
Då tyckte jag det var smartare att göra som Flygfritt 2020 gjort, be folk att lova att 2020 ska bli ett flygfritt år. Mer positivt liksom. Dessutom väldigt lätt just nu att uppfylla. Gå in på deras Facebook och just say yes!
Och framför allt, vi måste kräva att staten slutar subventionera flyget.
Så länge det är billigare att ta flyget i förhållande till det av statsmakter och diverse privata aktörer misskötta tåget kommer folk att ta flyget. Precis som med ekologisk mat, hela den här valfrihetsbluffen har försenat en livsnödvändig omställning i decennier.
Min kompis Martin sa en smart grej, på 80-talet togs ett politiskt beslut om att förbjuda freoner i kylskåp och deodoranter, för ozonskiktet som skyddar oss mot solens strålning höll på att gå sönder. I dag skulle man ha gjort det till en fråga för konsumenten, vill du ha en billig deodorant med freon eller en dyr miljömuppsdeodorant om du är en sån där snöflinga som gråter när du ser en bränd koala?
Kanske måste vi ta till dom två gamla otäcka djuren Skuld och Skam för att folk ska sluta flyga. Till Åre åtminstone. Jag gillar det inte, det luktar gammal svartrock, men läget är ju desperat. Skuld och Skam har varit en del av den dära svenska modellen. Det gjorde att arbetarklassen slutade supa och i bakfyllan organiserade sej och började kräva sina rättigheter. Men fan vad jag har fajtats med Skuld och Skam. Ska vi nu behöva ta fram dom igen? Jag vete fan. Och det vet ju ingen. Ingen vet hur det går. Vi är föräldralösa och måste ta ansvar själva.
