Jag trodde att han var död. Att han hade varit med om en olycka. Eller att han hade bosatt sig utomlands. Någonstans långt borta. Jag brukade googla hans namn och fick aldrig några träffar. Men så gick jag en dag in på det nätforum där vi en gång träffades och plötsligt var han där. Min före detta pojkvän. Han som slog mig, sparkade mig, våldtog mig. 

Det kändes som att hans händer sträckte sig ut genom datorskärmen och tog strypgrepp om min hals igen. Rädslan kom tillbaka, det där trycket över bröstkorgen. Jag kände plötsligt av blåmärkena han gav mig för så många år sedan. Jag läste hans presentationstext. Han kallade sin personlighet för ”nyfiken” och det visade sig att han gillar samma tv-serie som jag gör. Och han bor i Stockholm.

Så många år har gått. Så mycket har hänt. Jag har fått uppleva riktig himlastormande kärlek. Jag har tagit tre universitetsexamen. Jag har gjort karriär inom det yrke jag älskar. Jag har blivit gudfar. Jag har flyttat. Jag har fyllt 30 år. 

Men så fort jag såg hans bild var det som att jag reducerades till att vara den där sönderslagna kroppen igen. Den där sönderknullade kroppen. Den där blödande jävla kroppen. 

Dagarna efteråt såg jag honom överallt. I mataffären, på biblioteket, på bussen. Det var aldrig han, men bara tanken på att det kunde vara det gjorde att min värld krympte. Alla möjliga tankar kröp in i mitt huvud. Har han haft andra pojkvänner efter mig? Slog han dem också? Våldtog han dem? Ju mer jag tänkte på det, desto större kändes min skuld för att jag aldrig polisanmälde honom. Då, när han förgrep sig på mig, vågade jag inte gå till polisen. Jag var rädd för att inte bli trodd. Jag var rädd för honom. Jag var rädd för att gå sönder ännu mer. Så jag valde att bara gå vidare. 

Så behöver jag känna skuld? Behöver någon som inte anmäler känna skuld? Nej. Vi är offren, skulden är aldrig vår. Men med det sagt skulle jag önska att förutsättningarna var bättre för att fler av oss skulle våga och orka anmäla. Att samhällsinstitutionerna alltid bemötte våldtäktsoffer med respekt och omtanke. Att samhällsattityden, där skulden så lätt förskjuts från förövaren till offret, förändrades.  

För det är sorgligt att läsa Brottsförebyggande rådets statistik som säger att bara en femtedel av alla våldtäktsoffer polisanmäler sina förövare. Alla våldtäktsmän förtjänar att straffas för sina brott. Men inget gott kommer av att skuldbelägga offren som inte orkar polisanmäla. Vi skuldbelägger tyvärr ofta oss själva tillräckligt. 

Och jag vägrar fortsätta göra det. Min våldtäktsman må vara tillbaka i min närhet igen, men jag är inte i hans våld längre. Skammen och skulden är inte min. Och jag vet: en dag, på något sätt, kommer han få tillbaka den smärta han gav mig.