Vi sitter och äter frukost när det ringer på dörren. Ventilationen i lägenheten ska kontrolleras. En kille i 25-årsåldern, artig och diskret, smyger in och börjar undersöka vår köksfläkt. Jag brer en macka, häller upp mjölk till barnen, grötkrigar med bebisen, byter tidning med maken och spelar denna vardagsscen så naturalistiskt jag kan inför publik. För det är lite så det känns när en främmande människa plötsligt klampar in i vardagsbubblans rutiner. Jag noterar mina handlingar. Det blir teater.
”Slangen här är lite kort,” säger killen. ”Om jag kommer förbi med en längre slang i eftermiddag så kanske du kan skruva fast den? Det är en enkel slangklämma som sitter här.” Ventilkillen visar den simpla konstruktionen för min man som går närmare för att titta. STOPP!
Vad var det som hände här? Låt oss granska situationen lite närmare. Scenen är alltså följande: Familjen Hedlund sitter vid bordet. Herr och fru H är placerade mitt emot varandra på närmast identiskt avstånd till ventilkillen. Både herr och fru H har tämligen neutrala kläder, det vill säga ingen av makarna har någon form av firmaoverall med tryck så som ”Rör och skruv AB” eller ”Skruvexperten” som skulle kunna skvallra om en yrkesskicklighet. Ingen av makarna har heller genom ord eller handling på något sätt belyst sin kunskap i ämnet skruv. Varken herr eller fru H är amputerad, blind eller har något annat fysiskt handikapp som kan försvåra finmotoriken. Båda makarna är vid tillfället tillgängliga och uppmärksamma på vad som sker vid köksfläkten. Vad är det då som gör att ventilkillen helt skär bort fru H ur sitt synfält och riktar sin replik om skruvar enbart till herr H? Det enda svar jag kan finna är: Herr H är man.
Och vad händer med vårt inre i denna scen? Jo, jag vet vad min man tänker och han vet vad jag tänker. Ska vi säga något om att jag minsann också kan skruva i en skruv? Att jag faktiskt har byggt en hel veranda, (visserligen lika sned som min makes bastu, men ändå...) eller är det bara löjligt? Ska vi bara spela med i könsrollsspelet? Jag känner mig fånig och märker hur jag lägger tillrätta en hårslinga på ett konstruerat och fåfängt feminint sätt, medan min man får manspanik och känner att han måste upp till bevis. På vägen till köksfläkten hinner hans inre spotta lössnus på golvet, klia sig brutalt i skrevet och skrika ÖSK tjalalalala! för att göra sig redo för det mandomsprov som väntar. Och han får se på skruven. Männen tittar på skruven tillsammans för att de båda är män. Men så säger ändå maken: ”Fast det blir nog Helena som får skruva i den, det är hon som är hemma i eftermiddag...” Och vi skrattar lite nervöst allihop, ventilkillen också, vad konstigt det blev...
Vi delar ut könsroller till varandra i sättet vi bemöter varandra. Och vi tar emot och spelar rollerna mer eller mindre frivilligt. Där i köket fick jag en kvinnoroll som jag inte ville ha. Men situationen kändes inte betydelsefull nog för att jag skulle ställa mig på barrikaden och hävda min rätt att få skruva i en skruv. För det är ju inte skruven det handlar om. Det handlar om att jag blir så förvånad när en ung kille idag inte ser mig som en kompetent jämlike bara för att jag är tjej. I hans undvikande blick förvandlades jag till en ovanligt pantad hemmafru från 50-talet. Och för att inte genera någon så spelade jag rollen med bravur.
