Åh, dessa bitterljuva skolavslutningstider. Frihets- och självständighetskänslor för vissa, ångest för andra. Skolan borde så klart vara en plats för kunskap, trygghet och förberedelser för livet där utanför, för alla. Jag minns min egen avslutning i årskurs 9 på Hagebyskolan, hur vi visste att några av oss aldrig mer skulle ses medan andra skulle hamna i samma klass på gymnasiet.
Vi hade föräldrar som trodde på oss, även om de inte kunde hjälpa oss, och vi hade säkert lärare som hjälpte oss även om de inte trodde på oss. Gymnasietiden blev inte resultatmässigt så lysande som den borde, andra saker som en pojkvän och att springa på spelningar stal pluggtid. Men när jag tog studenten från De Geer-skolan hade jag redan nästa skola i sikte, Uppsala universitet. Att inte studera vidare var aldrig ett alternativ för mig.
”Du har inte kapacitet att klara betygen”. Socialtjänstens, psykologens och lärarnas ord triggade Samir att satsa så mycket han kunde på skolan. Samir pluggade hårt och gick från godkänt i noll ämnen till 13 godkända ämnen, på två terminer. Men skoltiden fortsatte att vara rörig och nu läser Samir, som är i 20-årsåldern, in sin gymnasiebehörighet samtidigt som han avtjänar ett straff på åtta månader på Sörbyns anstalt utanför Umeå.
Det skär i hjärtat när jag lyssnar på reportaget ”Skola bakom lås och bom” i P1:s program Kluvet land. Det är så många saker i programmet som får mig att bli arg och ledsen. Att vuxna inte tror på barns kapacitet. Att en liten pojke som kommer till ett nytt land som sjuåring och försöker prata svenska i skolan blir utskrattad av de andra barnen i klassen. Hur kunde de tillåtas att skratta? Det tog sju år innan Samir lärde sig att prata svenska. Jag hör honom berätta hur han försökte få hjälp i skolan, och han behövde mycket hjälp, men märkte hur läraren inte räckte till för honom. Märkte att de andra fick hjälp före honom. Vilket till slut fick honom att lämna klassrummet och sätta sig ensam på en bänk i korridoren.
Hur prioriterade skolledningen resurserna på Samirs skola? Hur kunde han tillåtas sitta där? Hur tänkte läraren? På högstadiet hade han 50 procents frånvaro. ”Jag hade inte hopp om mig själv”, säger Samir om hur han såg på sig själv i grundskolan.
Självkänsla och hopp om oss själva och framtiden hade jag och mina vänner gott om när vi slutade högstadiet och gick ut gymnasiet. Men för Samir var inte skolan en plats för trygghet, där nya vänskapsband knöts, en grund för en ljus framtid.
En förberedelse för livet utanför skolan fick han visserligen, men på ett annat sätt än vad han behövde. Och det finns många ”Samir”. Ett av målen för Norrköpings kommun i Vision 2035 är att vara ”En plats där alla barn och ungdomar mår bra och har framtidstro”. Jag hoppas verkligen att det blir så för alla, för de elever som är som jag var och för de elever som är som Samir var.
