Ha!

Vad ni i själva verket ger dem är ännu en arena att profilera sitt tuffa tonårsjag på.

Fatta vilken status det är för busige Benke att få B i ordning/uppförande! Han har jobbat på det hela terminen och bär det som en tapperhetsmedalj.

När det sedan blir dags att söka jobb och praktik kan han lugnt luta sig tillbaka. För Benke, som inte är sprungen ur trygg svensk medelklass/är dyslektiker/har ickesvensk bakgrund och/eller en släng av ADHD hamnar inte först i kön hos företagets personalchef när han visar upp sitt ordningsbetyg.

Det kan han däremot vifta med när ­storebrorsans halvkriminella gäng söker springpojkar.

Och glada Britney som haft roligare saker för sej än att hänga i skolan, hon var nära att få springviket som pottbärare på den lokala sjukstugan i somras, ända tills husmor såg hennes förargliga B i ordning.

Den enda som ordningsbetyg kan skrämma till lydnad är präktiga Annika från villaområdet. Vad skulle pappa och mamma säga om ett B i ordning, kanske vore sommarens språkresa till Provence i fara?

Och det här med att lösa lärarbristen med hjälp av pensionärer? Jo, det skulle kunna funka, det finns tillräckligt många engagerade och erfarna och ännu friska åldringar som skulle kunna rycka in. (Ibland tror jag till och med att allt lägre pensioner är en komplott för att få till en kader med billig men kompetent arbetskraft som måste ta jobb efter pensioneringen för att ha råd att behålla sommarstugan…)

Men lyssna! Efterkrigstidens barnkullar, som jag tillhör, sprängde alla klassrumsgränser och lärarbristen var skriande på 50- och 60-talet. Det löste man genom att ta till pensionerade lärare. ”Jag tänker gå här så länge jag kan tugga gröt!” sa min 80-årige matematiklärare. Sen räckte han ett kort med nåt mattetal till en elev: ”Dra det här på tavlan Nilsson, jag har gjort det så många gånger att det äcklar mej!!” Om klassen inte var honom till lags fnös han ”Jag skulle vilja spy er i truten!”

Geografilärarens hotelser var kärvare ändå, han röt på bred skånska: ”Daj skulle man kastrera me en slö skridsko!”

Historieläraren, 82 och lätt senil, kom alltid minst 20 min för sent till lektionerna om han kom alls och han talade enbart om Karl XII. När ljuset släcktes i salen för bildvisning passade vi alla på att smyga ut, det märkte han aldrig. Och vi klagade inte …

Den åldrige bildläraren var kassör i skolans idrottsförening och skötte räkenskaperna under lektionerna. Till oss elever delade han i början av varje lektion ut infoblad med antik grekisk arkitektur och var sitt ark smörpapper. Sen fick vi ägna lektionen år att kopiera de där bladen med blyerts på våra smör­papper. Därför fick jag under tre gymnasieår en förvirrande kunskap om doriska, joniska och korintiska kapitäl men just ingenting annat i konsthistorien.

Detta berättar jag apropå att ni, slynglar och slynor, tror att skolan var mycket bättre förr. Det enda som var bättre var väl att ingen kunde köpa sej fri, som man kan idag (till en liten påkostad privatskola – jag vägrar kalla dem ”friskolor”).

När jag själv under några år på 70–80-talet blev högstadielärare fanns ordningsbetygen ännu kvar. Invandrare hade börjat komma till landet och hamnade i ”problemområden” och när de (först chilenarna och turkarna, sen jugoslaverna) spreds ut en eller två i varje klass, blev de skoningslöst förföljda av busige Benke och hans kompisar: Deras väskor och jackor återfanns ofta i toalettstolar, det klottrades på deras ryggar och bänkar och på just min bråkiga förortsskola skola valdes de till elevråd av fnittrande svenska elever, en sofistikerad form av mobbning.

Jag grubblade och körde sedan ut mobbade ­Miroslav i korridoren för en struntsak. Han förstod, och sken som en liten sol.

Efter det fick han ryggdunkningar och blev accepterad av Benke.

Miroslav gick tillsammans med landsmän i konvoj på rasterna. Så de fick alla C i Ordning. Benke behöll sitt A skoltiden igenom och är numera SD-politiker och mobbar hela bostadsområden.