I min hemstad fanns en gång en legendarisk folkskollärare som kallades Tut Tut. Han var en lång, kutig man i grå rock och hatt som stegade fram med energiskt paddlande armar medan han strängt spanade in omgivningen över båglösa halvglasögon. De flesta eleverna på skolan var lite rädda för honom och kanske var det därför han år efter år sattes att hantera klasser sammansatta av de värsta busarna på skolan.

Tut Tut älskade musik. Raskt skapade han om sina rufsiga klasser till orkestrar. Alla fick lära sej spela, eller åtminstone rassla i takt med någonting. De lånade utrangerade blåsinstrument av flottans musikkår och byggde instrument i slöjden, små kantiga mandoliner, flöjter och trummor. Sedan klämde de i med marscher: ”Tretungad flagg i topp, ankaret ooooppp!!” Och den ena busen efter den andre som stått truligt och glott under lugg smältes in i klassen. Man käftar inte med en blåsorkester.

Naturligtvis tränade Tut Tuts elever musik på bekostnad av andra lektionstimmar. Det anmärkningsvärda var att deras resultat ändå förbättrades, i både matte och läsning! Det mumlades häpet om detta i lärarrummet.

Inte så konstigt, tycker hjärnforskare som har koll på hur de bägge hjärnhalvorna fungerar: logik, matematik, analys i vänstra halvan. Musik, bilder, kreativitet i den ­högra (grovt förenklat). Och bäst blir det när förbindelserna mellan halvorna funkar bra.

Att bara träna ena halvan är alltså som att försöka lära sej springa på ett ben.

Några tiotal år senare började visionären José Abreu träna elva fattiga barn från Venezuelas slumområden att spela klassisk musik på instrument de ofta fick bygga själva av vad de hittade på sophögar. De höll till i ett underjordiskt parkeringshus och fick regelbundna lektioner varje vecka. Abreu själv hade målet att förändra samhället. Idag finns det hundratusentals elever, skolorkestrar och lärare i det så kallade El Sistema, barn som räddats ur fattigdom och kriminalitet. El Sistema finns numera över hela världen, även i Sverige.

Detta tänker jag på när jag läser om de senaste årens närmast hjärtskärande inkompetenta skolpolitik, med brant fallande elevresultat i de flesta ämnen.

Det vimlar av förklaringar och bortförklaringar i saken. Men en sak som sällan diskuteras är det faktum att lärare och skolfolk skoningslöst kördes över år 2011, när alliansen tog bort de obligatoriska estetiska ämnena från gymnasieskolan. Inget mera flum med musik, bild, drama! Det skulle pluggas matte och historia i stället! Jag gav själv upp ett protestpip i en debatt en gång, anordnad av Författarförbundet. En moderat skolpolitiker såg föraktfullt på mej och sa: ”Jaså du är en sån där som inte tycker att vi ska läsa historia, va!”

De estetiska ämnena för nu en tynande tillvaro på gymnasiet och finns bara här och där som tillval, ger inga meritpoäng till vidare utbildning. Allt kan inte skyllas på Björklund, även om man anar att det på officersutbildningen inte ofta diskuteras det här med hjärnhalvors beroende av varandra.

Man kan bara hoppas att de nya skolpolitikerna läser till exempel ”Kreativitet? Nej tack!” – en artikel av Karin Englund (Tiden nr 2 2011). De länder som toppar utbildningsrankingen har starka estetiska ämnen, påpekar hon.

Det är på tiden att vi börjar använda bägge benen igen när vi springer. Och som bonus får vi en skola där också busarna, de skoltrötta och eleverna som inte har svenska som modersmål, kan hävda sej på nya sätt! Tut Tut äger!