Jag går här nere i Rhendalen och lyssnar till en jublande kör. Av fåglar. Det brusar i hela skogen, jag får liksom en tredimensionell känsla av ljudet. Och ljuset, som strilar ner mellan limegröna blad, bokskog i Tyskland, det finns ett slags kollektivt minne av nåt stort, hos oss, hos mej.
Av en skog som var världen, som var större än oss. Kanske det var helt OK att vara liten i en stor skog? Det kanske inte gjorde nåt att vi bara var en del av nåt större, kanske det blev lättare att dö då, att multna ner som en gammal ek och ätas upp av svampar, bli jord som sen nya ekar och bokar växer i?
Tänker jag gamla tosse, jag sitter på en uteservering i den tyska turistorten Rüdesheim och sörjer en död vän, jag dricker öl. Jag saknar min fru som har åkt hem till Sverige. Jag saknar att vara en del av nåt större. För några dar sen cyklade vi runt i Berlin, min fru och jag. Vi kom ner till den stora paradgatan i öst, den med det vackra namnet Karl Marx allée. För länge länge sen hette den Frankfurter Alllée, sen Stalin Allée. Inte lika vackert.
Gatan är inte vacker, bredden är omänskligt oproportionerlig, husen på sidorna likaså. Det är arkitektur som försöker efterlikna en katedral, eller för all del en urskog, nåt som får människor att böja huvudet bakåt och söka efter himlen.
Och säja wow.
Jag föreställer mej att man blir ganska religiös om man bor i en skog med 70 meter höga träd och inte läser böcker. Jag tänker mej att man börjar tillbe träden, som små barn tillber sina föräldrar. För det gör små barn. Men man sågade ner träden och fick ågren. Och byggde katedraler.
Då blev det som det blev, vissa blev ballare än andra, vissa fick stå i predikstolen och vissa fick stå nere vid kyrkdörren och skämmas. Vissa brändes på bål. Sen byggde man fabriker och sågade ner dom sista gamla träden och eldade upp dom. Nere i Södra Europa gick en stor ekologisk katastrof in i sitt slutskede, dom gröna skogarna hade helt försvunnit och nu ersatts av en torr sönderbetad sierra, det som räddade kungar och furstar från en revolution var erövringen av Amerika.
Den ekonomiska basen för deras makt, Sydeuropas bördiga jord, var utspolad i havet av regnen som föll över 1300-talets pest och elände. Här i Tyskland var det annorlunda, här var mullen djupare och solen inte lika het, folk var inte lika talrika, skogarna stod längre. Men till slut rök dom också. Folk stod i katedralerna och sjöng Gott Mit Uns och mindes nåt vagt om ljus som silar ner genom limegröna löv. Så gjorde dom revolution.
Det gick också åt helvete, det blev nya påvar i predikstolarna och man döpte gatorna till Stalinallée. Tyskar kan vara lite patetiska i sin vurm för naturen. Det finns skyltar överallt, Detta Träd planterades 1865. Kan det stå. Och upplysande planscher mitt i skogen om vad olika fåglar heter. Men det finns nåt rörande i den här uppriktiga längtan tillbaka till nåt omöjligt förgånget naturparadis. Och dom (oftast) uppriktiga skuldkänslorna över den tyska fascismen.
Jag sörjer en död vän och dricker nu en till König Pilsner till hans ära, själv drack han oftast Norrlands Guld konstigt nog, en ganska hemsk öl, men när vi hade gravöl över honom så drack alla det bara för att han gjorde det. Man försöker hylla sina polare så gott det går, det går inte så bra och plötsligt är dom döda.
När jag gick i bokskogen här utanför i morse, det var tidigt i maj och fåglarna jublade fast dom lever ett kort och hårt liv, så tänkte jag att det är synd att jag aldrig mer får träffa min döde vän, det är synd att Karl Marx Allée är en sån ful gata, det är synd att människan är så ensam och att så få får höra fåglar jubla på det här viset. Det var helt enkelt för jävla sorgligt.
Tyskland har förvånansvärt mycket skog kvar och dom är mer rädda om den än vad vi är tycker jag det verkar som. Ibland på ett nästan löjligt sätt. Pedantiskt pysslande och patetiskt perfekta, varje träd verkar dom ha gett ett nummer. Människor leker Gud, ni vet Gud va, han som numrerar varje sandkorn. Ni vet han som folk bygger katedraler till. Folk står där inne i Domen i Köln och sjunger Gott Mit Uns till hans ära. Och längtar till en skog som inte längre finns. Men det är gulligt att dom försöker.
