Aftonbladets Åsa Linderborg skriver i en krönika för norska NRK att hon inte vill visa hur ”gammal” hon har blivit. När hennes ”medelålders ansikte sprider sig över skärmen” i ett tv-klipp fylls hon av ”något som kanske bäst kan beskrivas som skam”.

Författaren Nina Björk vittnar på Tankesmedjan Tidens webbsida om att hennes snygga yttre alltid varit ”en självklar del av mitt jag. En självklar del av mitt självförtroende. När jag nu mister det mister jag en del av mitt jag … Den vackra unga kvinnan”.

Författaren och debattören Ann Heberlein beskriver i sin tur i SvD hur hon vänder upp och ner på tidningen hemma, om hennes ansikte pryder omslaget. Även mediedrottningen Amelia Adamo har svårt att se sitt ”spindelnätsrynkiga ansikte” på tv.

De kända kvinnornas ålderssorg har mötts av skarp kritik. Anna-Lena Laurén skriver i DN att hon har ”mycket svårt att förstå varför intellektuella kvinnor vill se yngre ut” och Aftonbladets Britta Svensson ägnar en hel kolumn åt att de kända kvinnorna ”borde skärpa sig”.

Det kan tyckas banalt ytligt att sörja ungdomlig skönhet, i synnerhet om man profilerat sig som intellektuell tänkare eller framgångsrik affärskvinna. Men även det utvändiga har rötter som sträcker sig djupt ned i det mänskliga psyket. 

Enligt populärvetenskapliga tidningen ­Modern Psykologi (nr 3 2018) blir snygga individer bättre behandlade av omgivningen, anses vara trevligare, duktigare och mer intelligenta. Detta leder i sin tur till en rad fördelar. De som anses vara vackra är mer populära, träffar fler partners, får bättre betyg, finare jobb och högre löner. Människor överlag ­verkar i stort uppleva skönhet på samma sätt och viktigast ska ansiktets symmetri vara. Även ungdom är såklart en skönhetsfaktor.

Enligt psykologiforskaren Jean-­Christophe Rohner har hjärnan ”lättare att bearbeta information som stämmer överens med stereotyper. Många människor har en subjektiv föreställning om att ett vackert yttre hänger ihop med positiva egenskaper … Det går snabbare för hjärnan att bearbeta ett attraktivt ansikte med en positiv egenskap än ett attraktivt ansikte med en ­negativ egenskap”.

Det ska även finnas ­samband mellan skönhet och framgång inom politiken (!). 

”Folk tolkar inte skönheten som tecken på kompetens, men ändå kvarstår skönhetseffekten i valsituationen. Vår tolkning är att vackra politiker värderas högre, antingen för att andra människor tycker om att se på dem, eller för att snygga politiker är bättre på social interaktion. Det kan vara en effekt av att de alltid fått ett bättre bemötande och därmed vuxit upp med gott självförtroende”, menar nationalekonomen Niclas Berggren.

Att det är just kvinnliga profiler som går ut och bekänner skam över åldrandet känns trist, men är föga förvånande. Kvinnor bedöms i högre utsträckning efter sitt utseende och ”skönhetspremien” lär då vara extra användbar. 

Det som går förlorat med falnande skönhet är alltså inte bara något ytligt trams, utan ett helt kapital som med stor sannolikhet har trasslat in sig i den personliga identiteten. I ljuset av detta framstår åldersångesten som nästintill oundviklig. All förändring föder sorg över det som går förlorat och även den som ser positivt på förändring känner viss oro för hur allt ska bli.

En studie som är gjord på kvinnor som är betydligt äldre än de flesta av kulturkvinnorna (informanterna var mellan 66–77 år) visar att det viktigaste för dem är god hälsa och trygg ålderdom. 

Även om sorgen över tidiga ålderstecken har djupa rötter i vår psykologi, så existerar alltså en framtid där andra aspekter kommer vara viktigare. Vi får hoppas att framtidens snygga politiker tar sitt ansvar, sin tillfälliga popularitet till trots, och satsar skattemedel på en trygg ålderdom, för sig själva och oss alla.