För att vara konsumtionskritiker köper jag ovanligt mycket grejer. Ett läppstift för att fira min namnsdag, en vacker skärbräda till mitt färska lördagsbröd, en textilinklädd laddsladd till min telefon för att … ja för att, bara. För att den finns. Och för att jag ser den. För att dess onödighet kittlar mig på ställen som nödvändiga saker inte kommer åt.
Och för att jag har skitdrömmar, för att tala med Nina Björk. ”Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord.” Så skrev hon i början av Reinfeldteran (en tid som skulle ge oss rot-avdrag, rusande bostadspriser, fillers och en kollektiv frisksportspsykos med fokus utrustning – ett decennium av idel köpbeslut kan man väl sammanfatta det som) i en numera klassisk kolumn i DN. Hon försänkte i ett slag ett helt land i skuld och skam över dess futtiga ambitionsnivå och definierade den lågmält explosiva motståndshandling som består i att vägra förbättra sig. Slutar vi försöka få snyggare hem eller kläder eller vad det nu är så kan kapitalismen inte längre komma åt oss. Om vi tackar nej till hela erbjudandet och gör slut med konsumtionssamhällets själva grundparadigm blir vi fria.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Elva år senare är det som att ingen tid har gått. Förutom att självförbättringskulturen har ballat ur big time. Vi har inte drömt vidare. Vi har möjligen lärt oss att vi borde känna dåligt samvete, men gör det knappast i tillräcklig grad. Som skamsna barn som bara grämer sig över att vara påkomna med att snatta godis men som inte ångrar sig egentligen mumlar vi ”förlåt, jag vet, jag borde inte, men …”. Och köper något. Vad som helst. En elcykel. En burk oliver. Aktier.
Mina skitdrömmar består av tapeter, antikviteter och italienska racercyklar. Min konsumtionskritik består i att jag skäms för dessa drömmar. Men jag drömmer också om en värld bortom kapitalismen. Inte när jag står och provar mineralpuder på en kosmetikavdelning vars dofter och ljus verkar bedövande på alla sinnen inklusive logiken, men när jag väl tagit mig därifrån. När jag ser stökiga reahögar. När jag tänker på klimatet. Eller när jag bara använder hjärnan till något annat än att fundera på om sovrummet borde gå helt i ockratoner.
Ibland tar jag upp kampen mot kapitalismen direkt på butiksgolvet. Med konsumentköplagen memorerad reklamerar jag skiten ur systemet. Jag fylls av helig vrede mot globala jätteföretag som bygger in i varan att den bara ska hålla en viss tid för att sedan självdestruera. Och jag går tillbaka. Jag klagar. Kanske får jag till och med rätt ibland, kanske får jag pengarna tillbaka. Glädjen är stor – men kort. Snart står jag där igen med en stavmixer som brunnit upp i handen på mig en vecka efter att fabriksgarantin gått ut. Det går inte att vinna.
En annan, kanske mer framgångsrik kampstrategi jag ägnar mig åt är att titta på en sak och ställa frågan ”Skulle den här finnas om kapitalismen inte fanns?” Svaret hjälper mig att få syn på den egentliga nyttan med tingen, bortom deras dragningskraft som varor på en marknad. Att jag vill ha den – vill köpa den – räcker inte längre som motivering till varför något ska finnas. Skulle den bli till i ett system som inte är beroende av tillväxt och profit? Genererar den nytta, njutning eller någon annan relevant mänsklig upplevelse som sträcker sig längre än transaktionsögonblicket? Påfallande ofta är svaret nej. Troligtvis skulle varken hoverboards, vitlöksrivjärn, pokemonkort, anti age-kräm eller små sexkantiga prydnadsbrickor i lackad plåt finnas om vi hade ett mer rimligt ekonomiskt system.
Någonstans här förlorar jag mig i tanken på hur världen skulle vara beskaffad om löneslaveriet inte utgjorde ramen för våra liv. Vad vi skulle göra i stället för att håglöst kolla på nya matsalsstolar om tillväxt inte fanns.
