”Får jag ta skissen som du har ritat här?” frågade jag.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag fick skisspappret och gick hem med många tankar i mitt huvud. De gick tillbaka i tiden, till när jag var 17 år gammal och hade registrerat mig till en kurs på Adham Ismail fine arts center. Jag var en väldigt blyg tjej och jag hade svårt för att gå ut ensam och träffa andra vuxna människor.
Den första dagen på centret kom en lång man med ganska långt grått hår och stor grå mustasch fram till mig och sade: ”En bra konstnär måste ha alltid med sig en skissbok. Om du vill bli konstnär måste du skaffa en och träna din hand på att rita allt du ser runt omkring dig!”
Jag kunde inte avgöra hur gammal han var. Hans kläder var importerade och det var inte vanligt att träffa människor klädda i utländska varumärken i Damaskus 1984, när Hafez al-Assad var president i Syrien och förbjöd import av varor från andra länder. Allt skulle vara lokalt tillverkat.
Efter några dagar upptäckte jag att den gråa mannen var student precis som jag. Jag hade trott att han var lärare! Men jag hade fel och vågade inte fråga. Jag var generad och min röst darrade ofta när jag måste prata med främlingar. Han stod vid ett staffli och målade. Efter ett tag kom en man från lärarrummet och började prata med honom och visade hur man gör. Det var konstigt för mig och jag blev nyfiken att få titta på hans tavla. Jag höll på att rita av en gipskopia av skulpturen ”Agrippa” med blyertspenna. Jag lämnade min teckning och gick för att titta på mannens målning.
”Har du köpt en skissbok?” frågade han direkt när jag närmade mig honom. ”Nej, inte än, svarade jag.” ”Vi går och köper en nu.” sade han och började plocka ihop sina grejer.
Jag började bli nervös men kunde inte säga ett ord. Han lät väldigt bestämd och jag hade ingen erfarenhet att prata med folk. ”Kom vi går nu!” ropade han.
Jag följde honom utan att veta varför. Jag tänkte på min familj som knappt samtyckt till att jag registrerat mig på kursen. Jag kämpade hårt för att kunna leva ett normalt socialt liv. Men den här mannen som jag följde nu kände jag inte och det var absolut förbjudet för mig att gå ut med främmande. Att han var i min pappas ålder skulle inte vara ett tillräckligt skäl för min familj att låta mig gå längs gatan med honom utan att i förväg ha fått deras tillstånd.
Vid en korsning skulle vi gå över gatan. Vi hade grön trafiksignal, men en jeep körde mot rött och körde på mig! Jag ramlade omkull och mitt huvud slogs i marken. Jag tappade medvetandet om min omgivning, men jag hade mycket ont i mitt knä.
På sjukhuset fick jag ett gipsbandage på mitt vänstra ben och några stygn på högra sidan av mitt huvud. Den gråa mannen stannade med mig tills att min familj kom. När han gick började min bror förhöra mig.
Jag fick skarpa tillrättavisningar under den följande perioden, när jag måste sitta hemma 40 dagar med gipsbandaget. Den gråa mannen besökte oss hemma några gånger under tiden. Han blev vän med min bror sen, men jag hade en dålig känsla i sällskap med honom och vägrade därför träffa honom igen.
– Du måste träna din lårmuskel, sade läkaren när han tog bort gipsbandaget. Han tog ett papper och började skissa och visade mig att lårmuskeln är den längsta muskeln i människans kropp. Och min var svag nu efter 40 dagar i gipsbandage.
Jag har aldrig tränat min längsta muskel och har aldrig heller skaffat en skissbok. Mina skisser har jag alltid gjort på lösa papper av olika slag.
Jag tittade på skissen som läkaren på Vrinnevisjukhuset gjorde och tänkte på hur denna olycka har påverkat hela mitt liv. Nu, efter mer än 30 år, har jag fortfarande stora problem med mitt knä. Jag tänkte också på min kompis Ikbahl Najjar som läste konst med mig vid Damaskus universitet. Att jag gick med en främmande man för att köpa en skissbok orsakade en skada som påverkat hela mitt liv.
Hur har inverkan varit på hennes liv? Hon sade till mig en dag, när vi jobbade kvällstid med att lägga sista handen på våra examensarbeten, att den gråa mannen antastat henne flera gånger. Jag kommer ihåg hur hon grät när hon pratade om detta.
Sahar Burhan är konstnär, född i Damaskus. Har ett konstgalleri i Norrköping. Intresserad av jämställdhet mellan olika kön, nationaliteter och mellan ord och bild.