Haveriet på Transportstyrelsen, när ledningen outsourcat viktig it-information till ett amerikanskt jätteföretag till en kostnad på 800 miljoner och samtidigt tummat på säkerheten, har blivit den nyhetsfattiga sommarens stora inrikespolitiska händelse.

Nej, det går inte att utesluta att en och annan minister kommer att få gå efter skandalen. Men det riktigt viktiga i sammanhanget handlar inte om vad enskilda generaldirektörer gjort (i det här fallet ett lagbrott) eller om ministrar varit sena med att informera riksdagen om att rikets säkerhet hotats.

Det här handlar om ett djupgående drag i hela den politiska kulturen som är på väg att få enorma konsekvenser. Det kallas New Public Management, förkortat NPM. Sedan åtminstone nittiotalet har det varit en dominerande trend inom all förvaltning och all offentlig verksamhet. NPM är ett vagt samlingsnamn på en rad förändringar som skett i offentlig sektor och som haft det övergripande syftet att minska den offentliga sektorns storlek eller i vart fall göra den mer marknadslik. 

I den meningen rör det sig om ett uttalat marknadsliberalt synsätt som vunnit terräng, både som ett styrande perspektiv och i verkligheten: Kommunal och statlig verksamhet har anammat fler och fler drag från den privata sektorn.

I en utredning som kom i våras (”Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet”), men som tyvärr inte debatterats särskilt mycket, går Per Molander igenom NPM-doktrinen i teori och praktik. Han summerar det så här: ”Med det analysperspektiv som tillämpas i föreliggande rapport kan NPM definieras relativt tydligt som en systematisk strävan efter att flytta fram den privata sektorns positioner inom den sfär som tidigare definierats som offentlig.

Den kommer till uttryck på alla nivåer – som ett ifrågasättande av det offentliga åtagandet, som ökade privata inslag i de centrala dimensionerna huvudmannaskap, finansiering och produktion, och som import av styrmetoder, begrepp och bemanning också i den kärnverksamhet där det offentliga behåller produktionsansvaret.”

Molanders rapport är den hårdaste sågningen av detta nya marknadstänkande som hitintills synts i den offentliga rapportfloran. En av hans huvudteser är att NPM riskerar att sudda ut de avgörande skillnaderna mellan privat och offentligt, bland annat genom att ett offentligt ethos – alltså en moral där det allmänna bästa är i fokus – trängs undan av marknads- och konkurrenstänkande. Den långa rad av skandaler som tornat upp sig de senaste åren tyder på att Molander verkligen är något på spåren.

Riksrevisionen, Skatteverket och Statens fastighetsverk har alla gett exempel på att en traditionell ämbetsmannatradition som sätter det allmänna bästa i centrum sakta men säkert fått ge vika för de principer som av nödvändighet gäller inom privat, vinstdrivande sektor. Också den långa raden av bolagiseringar av tidigare statliga verk ger förskräckande exempel på vad som kan hända: från Vattenfalls affärer med kol och gas till Telias korrupta eskapader i öst. Det kanske största systemskiftet rör naturligtvis välfärden, där vinstmekanismen tillåtits att äta sig in i hela systemet.

För hur är det möjligt att de ansvariga på en myndighet är beredda att släppa på säkerheten och till och med överträda lagen enbart för att kunna genomdriva en outsourcing? Något har hänt i statsapparaten. En moraluppfattning har bytts ut mot en annan.

Och det är givetvis inte bara den politiska borgerligheten som gått i bräschen för avvecklingen av ett offentligt ethos; socialdemokratiska regeringar har en lika diger meritlista. Jag har ännu inte hört en enda borgerlig politiker ställa sig upp och ifrågasätta själva grundorsaken till det nu uppenbarade haveriet på Transportstyrelsen: Att centrala verksamheter, och ytterst känslig information, så lättvindigt kan läggas ut på entreprenad.

Ändå var det under den förra borgerliga regeringen som trenden sköt ordentlig fart. Men jag har heller inte hört någon ledande socialdemokratisk politiker rasa över själva idén att genom outsourcing låta det offentliga uppdraget vittra ned.

Den här skandalen överskrider partigränserna. Den uppenbarar de djupgående skador som en förfelad marknadsliberal doktrin fått för hela den offentliga verksamheten.