16-åriga Audrie Potts tog sitt liv efter att på en fest först ha blivit sexuellt utnyttjad, grovt kränkt och sedan skambelagd genom att foton på henne spridits på sociala medier. Hon var i princip medvetslös när hon togs in i ett rum av sina killkompisar, som med vattenfasta märkpennor ritade och skrev på hennes kropp. Att hon ville bli tagen hårt med en pil mot vaginan. På ryggen gjorde de en pil mot rumpan och skrev analt. Killar stoppade in sina fingrar i henne, fotade, spred det de gjort på ett Yahoo-konto, visade på skolan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
"Nu har jag ett rykte som jag aldrig blir av med. Mitt liv är slut", skrev Audrie dagen efter i en Facebookchat när hon försökte ta reda på vad som hade hänt kvällen innan. Hon orkade inte leva längre än en vecka efter övergreppet. Audrie hängde sig i badrummet hemma. Skammen var för stor.
Delaney Henderson, försökte ta sitt liv, men överlevde. Hon våldtogs på en fest som 16-åring och säger när hon intervjuas i dokumentären att det som hände efter övergreppet och våldtäkten var värre, ryktesspridningen, hoten och hatet. Skammen.
Jag ser dokumentären Audrie och Daisy, som finns på Netflix, med en klump i magen, tårar i ögonen. Jag ser den med alla mina rädslor för vad samhällets syn på kvinnor och sexualitet kommer utsätta min egen dotter för i framtiden.
Jag ser hur hon och hennes vänner lägger ut bilder och filmer på sig själva, när de dansar, sjunger, när de gjort sig fina, när de gör sig roliga. De kollar förväntansfullt på reaktioner – vem som gillat det de gjort och hur många hjärtan de kommit upp i. Bekräftelsens och acceptansens dragningskraft är stark, redan nu.
Att få kvinnor att skämmas är ett historiskt, och effektivt, sätt att kontrollera dem. Ännu vet min dotter inte vad sexuell skam är, men Audrie och Daisy påminner mig om att hon och hennes vänner dessvärre snart kommer att veta. Att de inte har samma livsutrymme som killar har. Oavsett hur mycket jag matar henne med ord om att hon, bara hon, äger sin kropp, sig själv.
Några dagar innan jag ser dokumentären lyssnar jag på Katarina Wennstam på bokmässan när hon pratar om sin nya bok Flickan och skammen. Den tar upp vilka fruktansvärda konsekvenser skam kan ha för kvinnors liv och hur kvinnans kropp och sexualitet fortfarande ägs av andra, bildligt och bokstavligt. Och att skammen är direkt livshotande i en värld där sociala medier fungerar som en global toalettvägg, men där klottret om att vara en hora inte kan tvättas bort, utan sprids till miljontals.
Jag kontrollerar de få sociala medier-konton min dotter har, pratar om varför hon ska ha låsta konton för enbart sina vänner. Det är en falsk trygghet, jag vet det. För jag kontrollerar inte allt i hennes liv, varken nu eller sedan. Men det går att ta kontroll över bilden av vem som felat, vem som bör bära skammen. Och nej, det är inte flickan.