Jag hade en mycket komplicerad musiksmak när jag var liten. Inspirationen kom från radions Ring så spelar vi, Svensktoppen och från TV:s Hylands hörna. Och från mammas och pappas skivspelare och vinylskivor med Alma Cogan, Hootenanny singers och kanske ”Jarl Kulle sjunger Dan Andersson”. Den sista var en besvikelse. Gubben pratsjöng mina favoriter och det var omöjligt att tralla med. Omkring tiggarn från Luossa i långsam rapp innan rappen fanns. ABBA, Peter Holm och Björn Skifs, Anna-Lena Lövgren, Ted Gärdestad, Thorleifs; hjärta och smärta. Jag dansade på, lekte och skrattade. Visst hörde jag om krigen, svälten och upploppen, men det rörde inte mig, jag var ju barn. En behöver ju inte vara allvarlig jämt!
Politik och samhällsengagemang var liksom inte min melodi, men att älska det triviala var en skam, förstod jag tidigt. Som sjuåring smög jag med att jag älskade dansbandsmusik inför min storebror som hade en finare smak. Från en stereo han köpt för egna pengar dunkade finkulturell och alternativ musik från England och USA: Jimi Hendrix, Santana, Beatles, en meter vinyl, svensk musik skulle vara proggig och alternativ: Pugh, Kebnekaise, Nationalteatern, långa hår och runda brillor.
Det var så sorgligt med allt allvar, tyckte barnet som var jag. Politik och samhällsengagemang skapade så mycket ilska. Valet 1976 vann Fälldin över Palme och jag minns att vi hade skolval där sossarna vann. Jag röstade på VPK för att mina bröder gjorde det. Jag hade en röd stickad tröja på och grabbarna i klassen anklagade mig ganska ilsket för att vara kommunist och det var tröjan bevis på. Vi var tio år. Jag gillade röda tröjor och kunde inte riktigt ta åt mig eftersom jag inte begrep vad kommunist var för något. Vi pratade inte så mycket politik hemma hos oss. Agitation från storebröderna, men mamma drog näven i bordet och röt ”Nämner du Lasse Werner en gång till, så åker du ut!”.
Jag saknar sorglösheten från barndomen. Längtar efter aningslösheten och förmågan att blunda. Kanske är det åldern, eller livsfasen; barn som blivit vuxna. Några separerar, andra grälar och funderar på det, några stänger dörren till sina gamla föräldrar. En make blir senil, sorgen ställs på väntan, han är ju inte död, men borta ändå.
Jag känner mig gammal och trött, önskar mig tillbaka till något som både är beständigt, hållfast och samtidigt kul. Går det ihop? För varje människa jag ser som är fattig för att en annan är rik, för varje bild av krig och svält, varje gubbe i kostym som pratar lent, men skickar drönare för att spä på våldet, för varje barn bakom galler i flykten, inser jag min egen delaktighet i lidandet.
Bläddrar på Facebook, undviker reportage jag misstänker vill locka till politiskt engagemang, klickar på en film om en hund som bär in en katt någonstans i Östeuropa. Skammen för att väja för allvaret och välja det triviala finns kvar.
Jag är en ytlig liten människa som längtar efter hjärta, smärta och dans och skäms för det. Men så tjoas det till lite i resterna av folkhemmet: samtidigt som det världsliga mörkret och lidandet accelererar är det hipp hipp hurra till monarkins senaste tillskott med de allra sötaste öronen och jag finner mig längta, inte till sorglöshet och mer yta utan till en mer sansad och samlad bild av världens allvar. På TV glittrar festivalerna förbi. I soffan sitter vi och gäspar. Mer hjärta och smärta åt folket! Nej, det går inte ihop. Är det ens meningen?
