Jag tycker att det är jättebra med rea. Tänk om man är gammal och fattig och ens kylskåp går sönder, då kan man passa på att köpa ett nytt på black friday”, sa min tioåring och tittade på mig som om han, som har koll på saker och många gånger har påpekat att någonting jag har övervägt att köpa är onödigt, tyckte att jag hade sagt något jättekonstigt. Och han hade ju självklart rätt – ibland behöver man verkligen någonting som man egentligen inte har råd med, och då är det skitbra med en idiotrea.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Själv hade jag, som man gör, förfasat mig och sagt att black friday är sjukt. Tänkt på folk som blir ihjältrampade på Walmart, slagsmål över en tv mellan personer som redan har en bra sådan men av oklara skäl vill köpa en ny med lite större skärm, utbrända barnslavar någonstans i sydöstra Asien, sönderfrätt jord, allmän apokalyptisk ondska. Även detta är ju rätt. Det mesta kring black friday är sjukt, konsumtionshetsen är ett systemfel och det är sannolikt så att de allra flesta som blir som tokiga och shoppar loss på rean inte är fattigpensionärer som inte har råd med nödvändiga vitvaror.
Med det sagt: vad vinner vi egentligen på detta eviga skambeläggande av individer som någon gång köper något? De gånger jag blivit anklagad för egoistiskt shoppande har varit under perioder då jag i princip inte köpte någonting.
Som när jag i Nordstan förklarade för en värvare från Rädda barnen att jag inte hade någon inkomst och därför inte hade råd att ta på mig ännu en fast utgift, ens på en 50-lapp. ”Nähä, men gå och shoppa har du råd med!”, svarade han upprört. Det hade jag verkligen inte. Jag ville bara slippa vara den dåliga mamman vars barn inte hade ordentliga skor för årstiden och hade därför gett mig in i Nordstan för att åtgärda det och försöka låta bli att fundera över hur pengarna sedan skulle räcka till mat. Det sa jag ingenting om och inte heller påpekade jag att jag som före detta värvare tyckte att hans taktik var osympatisk och helt värdelös, utan jag rodnade och nickade till medhåll: ja, jag är hemsk som bryr mig mer om prylar än om utsatta barn. Sedan gick jag hem och skämdes.
En annan gång kommenterade jag någonstans på Facebook att jag just i februari inte skulle ha en helt shoppingfri månad på grund av min sons födelsedag, men att jag kompenserade genom att inte köpa någonting alls övriga månader eftersom jag inte hade råd med ett skit utöver räkningar och billig mat. Det var före krönikor, förlags-kontrakt och lyxen att själv bestämma hur mycket eller lite jag jobbar under en månad och min inkomst var småpengar.
Genast blev jag bombarderad av fördömanden från alla dessa duktiga som minsann inte tänkte shoppa på hela februari. Man kan faktiskt göra själv eller köpa begagnat! Visste jag inte vad min egoism gjorde med planeten? Och gud så tröttsamt med folk som ”drar barnkortet”. Jag orkade inte påpeka att jag som sagt aldrig shoppade annars och att de som tyckte att en månad utan var en stor grej antagligen köpte betydligt mer än jag resten av året. Eller att jag aldrig talat om ett presentberg utan tänkt kanske en eller två kvalitativa presenter som håller länge och sedan kan ärvas eller säljas. I stället gick jag och skämdes och höll mig borta från Facebook ett tag för att slippa bli påmind om vilken usel världsförstörare jag var.
Jag håller med min vän som i dagens Facebookdebatt om black friday sa att skambeläggandet av egna och andra individers snedsteg tar fokus från det väsentliga: fuck the system. Det är klart att man har ett individansvar, och att man göder ett skitsystem om man köper en massa billiga saker från stora kedjor med ökänt dåliga och förljugna hållbarhetspolicies. Samtidigt är det någonstans rätt mänskligt att, i alla fall i rådande system, ibland få för sig att man vill ha något som inte är livsnödvändigt och att köpa det om man har möjlighet. Jag förstår att det vore bra men tror inte att det är möjligt att få alla att sluta köpa allt som inte är mat och en basgarderob bestående av ett litet antal oförstörbara och dyra plagg i ett samhälle som är fullt av fina saker. Speciellt inte genom fingerpekande, antaganden och mobbing.
Däremot kan vi som har möjlighet att köpa något onödigt tänker efter varje gång, hålla de icke nödvändiga köpen till sådant man kommit fram till att man faktiskt har någon form av glädje av. Avstå ibland eftersom onödigt trots allt är onödigt, inte tappa kontrollen helt bara för att man unnar sig något.
Men man kan också ha lite ödmjukhet, sluta anta att alla som vistas bland butiker redan har för mycket och behöver läxas upp och förstå att ett supermedvetet men ändå trevligt liv är betydligt lättare att välja om man har tid, ork och pengar så det räcker.
