Krönika: Skam och skuldkänslor har satt tillräckligt många käppar i mina hjul

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

För jag har ledsnat på att gå omkring och oroa mig för saker och ting, ledsnat på att vara orolig för att vara fel, göra fel. Ställa till det. Göra bort mig. Som om jag skulle gå under om jag misslyckades. Det gör jag inte, har jag märkt. Och jag har misslyckats många gånger.

En gång så misslyckades jag fullständigt med en parkering. Jag drabbades av akut pedalförvirring när jag skulle parkera utanför ett köpcentrum och lyckades trycka på gasen i stället för bromsen. Följden blev att jag körde rakt in i bilen framför mig och liksom knuffade den ur sin parkeringsficka. Sedan stod den där mitt på parkeringen och såg väldigt vilsen och övergiven ut.

Jag skyndade mig därifrån så fort jag hade rafsat ihop en lapp och satt på vindrutan. Jag ville inte att någon skulle se att det var jag som hade gjort det. 

En liten stund senare slog det mig – på lappen hade jag skrivit telefonnumret till mitt ex som jag nyss hade separerat från. Insikten fick mig att börja fnissa, först lite dämpat, men snart började jag skratta högt och obehärskat där inne i köpcentret. Jag antar att jag var lite skärrad efter händelsen. 

När jag gick ut till parkeringen igen för att rätta till misstaget stod två bistra män vid bilen och såg förvirrade ut. Fortfarande fnissande gick jag fram till dem och förklarade läget, på något sätt var det som att mitt skratt hade tagit bort min förlägenhet, min skam. De var visserligen inte lika roade av situationen, men jag kände mig befriad. Man behöver inte skämmas.

Nu var i och för sig just den där parkeringsincidenten inget misslyckande av grov karaktär, jag har gjort betydligt värre tabbar. Men det spelar liksom ingen roll vilken tyngd det är på själva misslyckandet, det lustiga är ju att när man börjar titta på det så där lite i backspegeln så upptäcker man att det ofta har lett till något nytt, till något som aldrig skulle ha hänt om man hade gjort rätt och riktigt från början. Det tycker jag är intressant – att det ofta är misslyckandet som leder till utveckling. Förutsatt då att man inte låst fast sig i sin skam eller skuld över det inträffande. 

J K Rowling, Harry Potters skapare, har satt ord på det där. Under ett tal som hon höll på Harvard för ett antal år sedan, "The Benefits of Failure", berättar hon om misslyckandets stora förtjänster. För det var först när hon stod på ruinens brant och hade misslyckats med allt hon hade företagit sig, som hon kunde rikta all sin energi på det hon allra helst ville göra, att skriva. När hon inte längre hade något att förlora upptäckte hon att hon var fri – hennes största rädslor hade förverkligats och ändå levde hon fortfarande. 

"Det är omöjligt att leva utan misslyckanden, såvida du inte lever så försiktigt att du lika gärna kunde låtit bli att leva, och då hade ju också det varit ett misslyckande", säger hon.

Ja, det är lätt att tro att man kommer att bli olycklig om man misslyckas, men det är nog egentligen inte misslyckandet i sig som gör oss olyckliga, utan våra egna tankar om det. Därför tänker jag inte skämmas för att jag har missat deadline. Heller. Skam och skuldkänslor har satt tillräckligt många käppar i mina hjul. Det är slut med det nu. Människan ska vara fri.