Vad har du för skämsböcker i din bokhylla? Vilka är dina fem värsta skämslåtar? Vilka är dina guilty pleasures? Frågor som dessa får jag allt oftare till små faktarutor när jag intervjuas i tidningar. Mitt svar är alltid detsamma: inga. Att förknippa något en gillar och njuter av med skuld och skam känns bara så nykonservativt. Eller rentav nyreaktionärt – om det motsägelsefulla ordet ens är möjligt, företeelsen är det tyvärr. Detta skampåläggande görs alltid i en lättsam, harmlös förklädnad med ett engelskt fräsigt nyord, men i förlängningen är det farligt bakåtsträvande och ännu en bidragande orsak till att vi inte vågar vara de vi är.
Det handlar oftast inte ens om att skämmas över eventuella förkastliga budskap. Nej, i guilty pleasure-andan ska vi känna skuld och skam över att själva musiken är ”dålig”. Tonerna, soundet, artistens röst. Det är obegripligt – som att skämmas för att en gillar en viss doft!
Min allra första skiva jag köpte var Laura Brannigans ”Self Control” Under många år en hånad 80-talsdänga, sedan har den säkert haft ett par varv av kultstatus, skrattats åt däremellan och oftast och mest varit bortglömd. Men vem bryr sig? Det har ju varit samma låt hela tiden. Jag har aldrig förnekat eller förrått den! Bibliska ordval, men hela konceptet med skampåläggande av njutning känns verkligen gammaltestamentligt.
Det är lika sorgligt varje gång någon generat ”erkänner” att den gillar en viss bok, en viss film eller en viss njutning. För till och med när det gäller så grundläggande saker i våra liv som mat och sex ska vi känna denna ny-skam. När nu äntligen gammel-skammen började sekulariseras bort.
De som aktivt håller på med detta till synes oskyldiga skuld- och skamspel är inte själva konservativa reaktionärer, men går dessas ärenden. Med lite spelad självdistans, för proffsen är fullt medvetna om vad som är en korrekt guilty pleasure, blir det ett slags inverterat skryt. Och som alltid en positionering. Men det underliggande budskapet är och förblir: det finns saker en ska skämmas över att en gillar och njuter av.
Rimligare hade kanske isåfall varit guilty pain. ”Här går jag och lider för att jag är olyckligt kär medan andra i världen har det ännu sämre.” Men jag tror inte på den skammen heller. Det blir bara en dubbel bestraffning. Skam leder bara till mer självförakt, och självförakt leder bara till mer självupptagenhet. Skam förlamar och hämmar och hindrar oss från att vara oss.
I samma anda hör jag ofta folk – och säkert mig själv – inleda meningar med ”jag vet, det låter pretentiöst men ...” och sedan säger vi det vi innerligt menar och känner.
Eller ”Jag kanske är patetisk men ...” och sedan lättar vi vårt hjärta och säger det som verkligen betyder något. Som att vi måste ursäkta oss för de skamliga varelser vi är innerst inne eller gardera oss för att det inte skulle duga. För den risken finns ju – om en nu borde skämmas för saker en tycker är vackert.
Många vänstermänniskor, har jag förstått, har som guilty pleasure att de gillar Carl Bildt. Inte hans förehavanden med Lundin Oil eller vad han gjorde som utrikesminister. Det verkar mer vara som någon slags förälskelse i hans person. Inte ens det tycker jag är värt skam! Inte ens det!
Omvänt blir jag lika glad varje gång någon borgerlig politiker hör av sig efter varit och sett mig uppträda. Att det finns saker i det jag gör som når in även hos den som inte nödvändigtvis håller med mig om det jag säger mellan låtarna. Jag hoppas bara jag inte är deras guilty pleasure i så fall. En gång gav Per Schlingmann mig en bok efter en spelning. Av Johan Rockström. Oklart vem av oss tre som då ska skämmas för vad? Ingen för något – enligt min tes. Men jag kanske inte ens var en pleasure. Kanske stod jag bara med på listan bland de artister han skulle rädda från fördärvet.
Schlingmann’s list.
