I veckan avslutades serien precis som den startade 2015: med en monolog läst av Jonas.

Men ändå, förstås, minuter laddade med något helt annorlunda.

För om förordet handlade om det kapitalistiska systemet, död och lidande, handlade avskedstalet istället om hoppet som trots allt finns bland orättvisorna och kaoset. Om fjärilseffekten, hur små goda handlingar förändrar, förökar sig och imorgon ”välter amerikanska presidenter”.

Varsågoda för svårartad gåshud. 

Sedan Skam:s start har vi lärt oss att ”Alt er love” och att ”Ingen är alene”. Vi har upplevt längtan efter vänskapens och kärlekens gemenskap - och känt den fantastiska styrkan när den hittas. Vi har upplevt smärtan i att famla efter en identitet - och lättnaden i att till sist hitta en väg igenom det snåriga som är att växa upp.

Från Evas ensamhet i säsong 1 har vi sett bildandet av kompisgänget Los Losers och plågats med Noora i den stormiga kärleken till William. Vi har våndats med Isak i hans sömnlösa komma ut-process, lärt känna Evens bipoläritet och till sist: brottats med Sana mot utanförskapet och fördomarna mot islam.

Det är efter denna känslomässiga berg- och dalbana som vi landar i slutet. Där vi lämnas med den kärnfulla meningen: ”rädsla sprider sig - men, det gör lyckligtvis kärleken också”.

Många var vi över hela världen som storgrät då.

Och som kärleken spridits, eller snarare sprutats, över fantastiska Skam.

”Att se en karaktär med samma problem som jag har, på ett trovärdigt sätt påverkade mig känslomässigt på ett sätt som ingen annan karaktär påverkat mig förut”, skriver ett 24-årigt svenskt fan som kallar sig för Even på sidan thankyouskam.com.

I andra kommentarer, som också vävts in i avsnittets allra sista minut, ses rader av regnbågsfärgade hjärtan, texten ”Gråter, för jag är Vilde” samt vittnesmål om att gemenskapen kring serien blivit som en "fin, alternativ familj”.

Själv vill jag trycka på det stora att i många av oss i Sana fått sin första muslimska bästis. Fått komma nära ett perspektiv som alldeles för sällan getts plats västerländsk populärkultur. 

En vänskap som fått mig att med magknip hoppas att killen Sana gillar ska gå tillbaka till islam, och att snyfta av lycka när han lagom till festen eid al-fitr sms:ar en bild från en moské i Turkiet, dit han lovar att ta henne en dag. 

Så kan folkbildning också se ut. Så kan okunnighet krossas.

Herregud vad jag kommer att sakna den här intensiva tiden. Diskussionerna, insikterna, känslostormarna. Det verkligt storslagna som tv-geniet Julie Andem låtit oss uppleva.

Konst som på riktigt förändrat liv.

Och så till sist en fanfar till alla oss fans. Till oss vars kommentarer och engagemang gett serien kött och blod. Till oss som längtat, tittat, känt och hittat varandra i behovet att få prata om det vi sett.

Det är vi som fått seriens enkla men viktiga budskap att leva vidare, långt bortom fiktionen.

Ingen er alene.