Jag är okej. Är du okej? Jag är okej. Hej, vi är okej. Är okej. Det var ändå någonting fint som hände där i mitt flöde, mitt i chocktillståndet, i eländet. Fastän vi alla var på olika ställen, kändes det som att vi var tillsammans. Jag försöker hitta ett ord för att beskriva det. Omsorg? Solidaritet? Sammanhållning? Jag vet inte. Men jag vet helt säkert att ordet jag letar efter inte stavas nationalism.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Tanken slog mig. ”Bara inte folk nu börjar …?” Men jo, det dröjde inte länge förrän de dök upp. Flaggor i gult och blått på profilbilderna.
Människor som gör det här menar så klart inget ont. De flesta som sätter flaggan på sin bild skulle nog på frågan ”varför?” svara: ”För att visa mitt stöd.” Men då vill jag fråga: ditt stöd till vad? Sverige? Handlar det här verkligen om staten Sverige? Är det inte hela världen som är fucked up? På vilket sätt hjälper det någon att du sätter en flagga på din profilbild, en flagga som kommit att bli en symbol för ofräsch nationalism som snarare skapar utanförskap än gemenskap? Är det här verkligen rätt tillfälle att ”ta tillbaka” flaggan, och varför ska du göra det över huvud taget? Det är någon form av slapp ickeaktivism i ett läge där vi snarare behöver bearbeta genom att prata med varandra och reflektera, mötas i det skrivna ordet eller i reella handlingar. Att du sätter en svensk flagga på en bild i ett socialt forum på nätet, hur har det hjälpt någon?
Människor verkar onekligen ha ett stort behov av att samlas kring symboler i sådana här lägen, i synnerhet flaggor. Paris 2015, franska flaggan. Samtidigt skedde en terrorattack i Beirut, men inga libanesiska flaggor prydde profilbilder. Orlando 2016, prideflaggan. En flagga jag själv viftar med tillsammans med allierad queerfamilj, en flagga som på många sätt är min. Men en bild på regnbågsflaggan på någon avlägsen släktings profilbild gjorde inte att jag kände mindre tomhet eller sorg efter attacken på nattklubben i Orlando. Vad som hjälpte mig då var att prata med andra människor. Om känslorna, om varför och hur. Samma sak nu. Jag har ingen lust att gå in på Facebook. Det är det sista jag tänker på. Jag vill träffa människor på riktigt och prata om hur det känns.
Flaggan på era bilder skapar ett vi-och-dem-tänk som känns skadligt snarare än stöttande. För man måste också ställa sig frågan: när du sätter flaggan på din bild, skapar det också en protest, och i så fall mot vad/vem? Mot hatet kanske du svarar. Mot terrorn. Det blir så luddigt för mig. För jag ser inga syriska flaggor. Inga flaggor för Afghanistan. Om du fullskaligt vill visa ditt ”stöd” för offer för terror och hat, så skulle du egentligen behöva sätta alla världens flaggor på din bild. På något sätt sätter det fingret på meningslösheten i denna ”handling”.
Kendall Jenner ger i årets mest bespottade reklamfilm en Pepsiburk till en polis i ett demonstrationståg, och sedan blir allt frid och fröjd och fred på jorden. Alla i tåget enas kring Pepsisymbolen, i kampen mot något som ingen vet vad det är. Det är så jag känner för flaggan på din bild. Den säger mig lika lite som reklamkampanjen som fick läggas ned.
Papusa Ciuraru, 83 år, lever på gatorna. Hon sover utomhus på nätterna och ber om pengar på dagarna. På fredagen satt hon på sin vanliga plats på Drottninggatan och bad om mynt när lastbilen tog fart nedför gågatan och krossade hennes fot. Nu ska hon skrivas ut och har ingenstans att ta vägen. En flagga på din profilbild kommer inte att hjälpa henne. Men du kan däremot sätta in ett bidrag till föreningen HEM. Märk bidraget ”Papusa”. Alla pengar går direkt till Papusa och familjen.
