På Stonewall Inn fanns, till stor del rasifierade, butchflator, dragqueens, transpersoner och prostituerade. Människor som samhällets ordningsmakt slog ner, arresterade och våldförde sig på för att de hade hittat en plats att existera och mötas på i ett samhälle som inte tolererade dem. Människor som förväntades vara tysta och tacksamma och inte försvara sig. Bland dem som var först med att protestera den där juninatten fanns främst rasifierade aktivister, till exempel butchikonen Stormé DeLarverie och transaktivisten Sylvia Rivera. Det var alltså människor som dem som ledde och tog stryk i ett av de första och mest välkända hbtq-upproren i modern tid.

Jag hänvisar till den här händelsen som ikonisk för att historien kring den har lärt mig en brutalt tydlig läxa om diskriminerande strukturer. I dagarna, 46 år efter Stonewall-upproret, när många av dem som stod på barrikaderna inte längre finns med oss, har en stor Hollywood-produktion med titeln Stonewall haft premiär i USA. Huvudpersonen i filmen är en vit cis-man som blir utslängd från sitt hem på landet när det uppdagas att han gillar killar. Han söker sig till New York och träffar ett persongalleri liknande det jag beskrev ovan, men porträtteras som centralgestalt, som den som kastar den första stenen i upploppen. De dragqueens och transpersoner han omger sig med säger ängsligt åt honom att det inte är rätt sätt.

Det är illa nog att i ett så storslaget format göra en sådan grov historieförvrängning på bekostnad av de verkliga hjältarna. Men det blir verkligt beklämmande när man inser hur symptomatiskt det är för hur transpersoner och rasifierade har behandlats genom historien, även i en rörelse som borde ha varit inkluderande. 

Sylvia Rivera fick inte åtnjuta någon av den tacksamhet som hon själv hade förväntats visa; i stället beslöt sig hennes arvtagare i den tidens gayrörelse ganska snart för att stryka transfrågor från agendan. För att det var för extremt, för att man var rädd att det skulle skjuta rörelsens mer normativa krav i sank. 

När de vita homo- och bisexuella cis-personerna blev mer accepterade hade man inte längre någon nytta av de argare, mer obekväma och radikala krafterna. I stället för att tacka och hedra dem som med risk för sitt eget liv fått fart på utvecklingen försköt man dem.    

Tacksamhet är ett knepigt begrepp i queervärlden. Att tacka samhället för att vi kommit dit vi är i dag, vore som att tacka New Yorks poliskår för att de äntligen haft vänligheten att sluta ge oss stryk för dem vi är – ganska provocerande och fullständigt självutplånande. De rättigheter vi har i dag har vi inte fått för att makthavarna har gripits av plötslig välvillighet, utan för att människor som Stormé och Sylvia och miljontals andra har slagits och stått upp för sig själva och oss andra. Och det måste vi minnas, och tacka dem för, oavsett hur Hollywood vill framställa det.