Drygt en månad har gått sedan valet och vi har fortfarande ingen regering. Det hade kunnat vara en kittlande mening att skriva som inledning till den här krönikan. Det hade kunnat pirra lite i magen av tanken på att vi varken har landsfader eller landsmoder just nu, bara en politisk ödemark utan riktning. Det hade kunnat vara grogrund för en dramatisk tid med känslan av att vem som helst kan vinna och inget är som vi tror!
Tyvärr bor vi i Sverige, landet med Europas kanske tråkigaste inrikespolitiska spel. I stället för drama känns det mer som att absolut ingenting händer och ingenting kan hända för att ingen kan få någon att göra någonting som har konsekvensen att Något Händer. Det är en vidrig tid och jag har återigen fallit in i att vägra läsa nyheterna eftersom de enbart provocerar mig med sitt inrikespolitiska TRÅK. Det är en mycket utmanande situation för mig som försöker livnära mig på politisk satir, vid sidan av övrigt trams.
Jag är dock en vän av att välja glädjen och som tur är finns det kanske en ljuspunkt i denna mörka brunn av tristess. Att varken ha styre eller riktning ger ändå goda förutsättningar att ägna sig åt ett av de mer exotiska politiska spelen: civil olydnad. Det var väl ändå längesen vi gjorde det ordentligt? När den representativa demokratin imploderar och All Makt helt enkelt inte kan utvinnas Från Folket så kanske allt som krävs är en liten reboot eller omstart via civil olydnad. Som ju är en himla mycket mer sympatisk protest än till exempel revolution eller annat FÖR dramatiskt. Så varför inte fånga dagen, bryt mot någon förordning, var lite galen (utan att fysiskt eller psykiskt skada någon annan, som sagt, det är inte överdramatik vi är ute efter)!
Jag förstår att det kan kännas svårt att hitta något att vara civilt olydig kring. En vill ju hemskt gärna börja med de stora frågorna och kanske massgifta sig med ett antal flyktingar för att röra om i migrationspolitiken (och äktenskapslagstiftningen). Eller ockupera något slott för att påverka bostadspolitiken (klyschigt men, i Stockholm verkar det ärligt talat ha gått så långt att de behöver det). Eller sluta gå till jobbet i en vecka om du faller in under kategorin ”invandrare” (den är jag så sugen på, en av få tillåtna skador i det här spelet är ju de ekonomiska). Men jag vill be er att börja med små steg, så ska varje projekt inledas för att en inte ska börja prokrastinera eller få prestationsångest.
Jag själv kommer börja med att röka mer inomhus. Det känns enkelt och behagligt, ett kontinentalt sätt att starta det hela på. Jag är ingen vardagsrökare (jag föredrar min tobak under läppen) men det är så det får bli nu när bostadsbolaget Poseidon i Göteborg vill förbjuda sina hyresgäster från att röka inomhus (fastän Hyresnämnden är helt ok med det så länge en inte överdriver). Jag kanske inte kan börja med de stora frågorna men jag kan börja med att kämpa mot samhällsprojektet: skapa en enorm men överbelånad och deprimerad medelklass som dessutom är fruktansvärt oskön. Och så kanske jag ska börja planka på femmans expressbuss igen. Vi får se.
Gör vi alla detta tillsammans, tar de här små stegen, så kan vi tids nog vara civilt olydiga kring verkligt stora frågor i samhället. VI kanske skulle kunna bilda en regering. Som det ser ut nu lär vi ju i varje fall ha en hel mandatperiod på oss.
För övrigt kan en ju också bara känna tacksamhet över att vi lever i en stel och tråkig representativ demokrati istället för typ Saudiarabien. Ärligt talat, hur obehagligt kan ett land verka?
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
