Hålligt?

Det tog mej en stund att få ur honom hur han tänkte.

Som alla barn idag hör han ofta nyheter och diskussioner om klimatkrisen. Och han hade kommit att uppfatta att hela världen var hotad, att vad som helst kunde hända om några år. Hus kunde rasa ner i hål,  vattnet vid bryggan kunde plötsligt börja stiga, det  kunde bli ont om mat och för varmt – eller för kallt – att vara ute. ”Och hur hållig var egentligen sommar­stugan om det skulle komma en orkan? Och tänk om alla djuren dör? ”, sa han och slog armarna om familjens hund.

Då kom jag plötsligt ihåg. När jag var i hans ­ålder pågick det kalla kriget och jag var övertygad om att jag när som helst kunde få se ett lysande svampmoln på himlen som kunde bränna sönder mina ögon. Då skulle jag blunda och krypa ner under skolbänken! sa fröken. Och i en liten tidning som hette ”Om kriget kommer” stod det att en bomb med ett sånt där svampmoln i kunde komma hit jättefort från Fienden. Så fort vi fick höra på radion att den var på väg skulle vi pumpa fullt med vatten i badkaret och ta ner våra gardiner och lägga i det. Och vi skulle alltid ha en väska stående med varma kläder, stövlar och lite ­konserver, om vi var tvungna att ge oss iväg fort.

Jag stavade mej igenom det där lilla häftet många gånger och hade det under huvud­kudden för att inte glömma nåt.

Varje tidsålder skrämmer barn på sitt sätt. Och ovanpå klimatkrisen finns nu också corona, med skräcken för att mormor eller föräldrarna eller man själv ska dö.

Om dagens barns existentiella skräck och ångest har bland annat docenten i etnologi vid Stockholms universitet Helena Hörnfelt just avslutat ett forskningsprojekt. Hon har intressanta saker att säga.

Ska vi skrämma barnen med klimathotet?

Själv tänker jag att det viktigaste är att upprätthålla hopp och livsglädje hos barnen. Och varför inte utnyttja krisen för att finna lösningar på andra?

Här några osorterade möjligheter:

Barn som har tråkigt och inte kan träffa vänner i skolan längre kanske kan börja intressera sig för annat än spel på mobilen och gaming på datorn. Sjunga i grupp kanske, med två meters lucka mellan sig och kompisen? Lära sej ett nytt instrument? Göra plötsliga flash mobs på stan eller utanför äldreboenden, med sång eller fri dans? Delta i Fridays for future?

Leka kull eller hoppa långrep på skolgården, innan sådana lekar är bortglömda? Organisera second hand, byta kläder med varandra för att motverka överkonsumtion och slit- och släng? Sälja majblommor under trygga omständigheter? Tuberkulosen är utrotad men barnfattigdomen finns ju kvar.

Måla kanske, på någon tillåten graffitivägg? Odla i krukor och kar?  Delta i många sorters sport, med tvåmetersluckor? Vandra i skogen med lärare utan direkt pedagogiskt mål? Skogar är bra att leka i.

Skolan kan säkert organisera allting, med distans, och alla slipper undan denna destruktiva tid av tråkighet, får lite socialt liv, lär nya saker och blir i bästa fall lite tröstade i sin ångest. Barn och föräldrar får tid att lära känna varann, liksom elever och lärare.

Ja ja, motsträviga byråkrater och ängsliga föräldrar kommer att finna hur många invändningar som helst. För att inte tala om ekonomer.

Så – ge dem en pensel och ställ dem framför en graffitivägg!