I en hängmatta under en sommar för ett tjugotal år sedan läste jag Philip Gourevitchs bok ”Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer”. Det var första gången jag hörde talas om folkmordet i Rwanda 1994, och jag förfasades både över hur det hade kunnat undgå mig och hur något sådant kan ske i vår tid.

Jag besökte sedan Rwanda och studerade ämnet folkmord, och kommer man in i omvärldspolitik den vägen är det svårt att inte bli en interventionist. För folkmordet i Rwanda, det är många bedömare överens om, hade lätt kunnat stoppas – om någon med militär kraft hade brytt sig. En som drivit den linjen är Samantha Power. 2003 kom hon ut med boken ”A Problem From Hell” och hon blev sedan en viktig kraft i skapandet av ”Ansvar att skydda”-doktrinen (Responsibility to protect). Hon fick Barack Obamas öra och har beskrivits som drivande i att USA och Nato ingrep i Libyen 2011. Att inte göra det, sade Power till New York Times då för elva år sedan, hade varit ”extremt isande, dödligt och hade i sanning befläckat vårt kollektiva samvete”.

Power fick som hon ville, FN fastställde en flygförbudszon. Nato skulle upprätthålla den. ”Men målet med operationen blev snart istället att besegra regeringsarmén”, skriver Jon Weman i veckans reportage där han undersöker Nato inför Sveriges beslut i frågan om medlemskap. Även Frankrike hade drivit på för en intervention. Men deras huvudmotiv var enligt en läckt amerikansk underrättelserapport att ”öka sin andel av Libyens oljeproduktion”.

Idag ses Libyen, vid sidan av Afghanistan, av många som ett av Natos största misslyckanden. Idag ses också Nato av rekordmånga svenskar som garanten för vår – och världens – säkerhet. Frågan är om vi medborgare får möjlighet att lägga oss i en hängmatta i sommar för att själva bilda oss en djupare uppfattning i frågan – eller om Sveriges regering redan har ansökt om medlemskap i Nato.