Min övertygelse förbjuder mig att välja det första alternativet. Att avskaffa demokratin för att ”skydda den”, att politiskt assimilera sig med högern, acceptera alltmer av deras rasistiska politik och lägga resurserna på krig hellre än på fred är inte bara moraliskt förkastligt, utan dessutom en mycket skör strategi för alla oss som aldrig kommer kunna passa in, på grund av vår etnicitet, religion, läggning, oförmåga att ta skit eller något annat. Även om vi vill så har vi i slutänden inte valet att få vara med i den högerauktoritära klubben, inte ens på nåder. 

Diskussionerna om det andra alternativet, att lämna landet, har intensifierats. Inte minst efter uttryckliga politiska önskemål om att vi ska sticka – som när rasisterna jublar över att vital personal i välfärden utvisas eller skräms bort. Eller när statsministern själv säger att vi som inte vill försvara deras värderingar ”med vapen i hand – och med livet som insats” inte har något i vårt eget land att göra. Om vi drar kan vi driva oppositionen från utlandet eller helt enkelt börja om med ett nytt liv, i ett nytt land. ”De kan stanna kvar och ta död på varann, det hade blivit för mörkt här för lilla oss”, som Annika Norlin sjunger om i sin låt Arktiska oceanen.

Själv har jag funderat mycket på vilket land jag i så fall skulle vilja bo. Vilket land har tillräckligt mycket resurser för att det ska gå att bo och jobba där, trots klimatförändringarna, men ändå tillräckligt lite resurser för att det inte ska vara värt för imperierna att krossa dem och ta allt de har? Gärna ett land som kommer försöka hålla sig neutralt när USA förklarar krig mot Kina och det tredje världskriget är ett faktum, och helst inte ett land som styrs av blåbruna skojare. Finns det något sådant? Antagligen får man göra som Snowden och ta ett som inte är toppen, men som är lite mindre farligt för just en själv. Thailand kanske, eller Portugal, eller Uruguay?

Samtidigt står jag och väger med det tredje alternativet. I en krönika i Feministiskt Perspektiv, med rubriken ”Vi som tror på fred är inga landsförrädare”, peppar Lina Stenberg oss att omorganisera oss. ”Nu som då är det lätt att bli uppgiven”, skriver hon, om hur avgörande det organiserade motståndet mot militarismen varit historiskt. Kanske inte för att bromsa den skenande folkmobben, men för att vara beredda när pendeln väl börjar vända. Att inte vända oss mot varandra, att vara det lilla ljuset, stjärnorna som lyser när natten är som mörkast. ”Ett motstånd och något som finns där när militarismen sviktar. Som i Tyskland där Deutsche Liga für Menschenrechte, en organisation för mänskliga rättigheter, grundades 1914, med medlemmar som Albert Einstein, Lilli Jannasch och Stefan Zweig. Hade Nationernas Förbund, sedermera FN, ens kommit till stånd utan sådana initiativ? Hade den starka pacifismen varit möjlig, svensk nedrustning och neutralitet, utan förgrundsfigurer som Elin Wägner?”

Så vad väljer vi? Det möjliga: att dra och starta om? Det omöjliga: att stanna och organisera oss? Eller det enkla, moraliskt ruttna: att stanna och ge upp? 

Jag lutar åt att välja kampen. Med öppna ögon om att det kommer bli så kostsamt att det rentav är omöjligt. Men att ändå fortsätta försöka föreställa oss fred. Börja söka oss bort från de upptrampade stigarna och skapa något nytt. Med insikten om att utvisningar, låsta bankkonton, karaktärsmord och avsked bara är början på vad som kommer hända oss som väljer den vägen. Att våga fortsätta drömma om en annan värld.