”Ingen är säker i dag, och det blir allt värre”. Det var en av kommentarerna under IPCC:s presskonferens om den massiva klimatrapporten som släpptes förra veckan. Budskapet förstärks av bränderna i Turkiet, översvämningarna i Nigeria och juli som den varmaste månaden som någonsin uppmätts.
Det är fler än de gamla miljörävarna som börjar svettas nu. Klimatångesten smyger sig på hos människor som tidigare undvikit klimatfrågan. Forskarrapporter kan lätt ignoreras, men länder i kaos märks. I många digitala trådar syns funderingar. Borde jag skaffa barn? Vilken bil borde jag ha? Vilken mat är bäst för klimatet?
Förändringarna som krävs kan ingen individ göra själv, men du kan bota otryggheten genom dina egna val. Du anpassar dig till den nya världen samtidigt som du bidrar. Det är viktigt. Men kraven på politiken måste bli högre.
I Cementakrisen har exempelvis den andra sidan, den aningslösa, varit högljudd. Journalister skriver långa texter utan att ens nämna problemen som skulle uppstå om Gotlands vatten påverkades. Många ropar ”jobb”, och andra varnar ”bostadsbrist”. När politik börjar handla om miljö är det standard att lyfta eventuella direkta samhällsförluster, samtidigt som man verkar aningslös kring miljöförlusternas allvar. Är några hundra cementjobb viktigare än grundvatten? Tror man att de gotländska fåren lätt kan beställa in lite Ramlösa om törsten skulle uppstå? Konsekvensanalysen saknas i såväl Cementas underlag som i medias rapporteringar och regeringens beslut.
Värdena som vår vårdslöshet gör av med är ofattbara. Översvämningarna i Lagos beräknas exempelvis kosta Nigeria 35 miljarder kronor varje år, och staden kan snart vara obeboelig. Hur mycket kommer Europas bränder kosta? Det är dags att politiken börjar matcha forskarvärldens varningar nu. Och att sidan som kräver det hörs högt.