Det svenska tonläget kring ras, kultur och invandring blir alltmer otäckt. En av de farligaste aspekterna av förskjutningen, utöver hur snabbt den verkar gå, är att tonen förändrats offentligt – inte bakom stängda dörrar. Bristen på skam och problematiserande är oroväckande. Inte ens ett år har gått sedan Sverigedemokraterna blev en del av regeringsunderlaget (min dator föreslår termen ”regeringsnederlaget”, vilket inte är helt fel) men redan är deras inflytande enormt.
I dagarna hoppade en moderat politiker på Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), en högt ansedd institution i den svenska offentligheten. Partipolitiskt fristående SKMA utbildar mot dåtida och nutida judehat och är landets ledande experter på antisemitism. Detta är bara ett av många konkreta exempel. Samma vecka har en SD-politiker avslöjats som aktiv i en nynazistisk kampgrupp som, för att anknyta till den antisemitism som under många år var mer tabu att uttrycka än fördomar mot muslimer, sprider klassiskt konspiratoriska filmer om hur judarna styr världen. För något år sedan hade det blivit skandal. Nu blir det knappt en axelryckning.
Inte bara för att SD:s rasism av naturliga skäl normaliseras ju mer vi utsätts för den – under en genomsnittlig vecka i toleransens och jämställdhetens förlovade land kan man läsa minst två–tre liknande avslöjanden om detta vårt kanske mäktigaste parti – utan också för att de borgerliga partierna i och med att de gjort sig beroende av SD:s stöd sytt sin egen munkavle.
Kanske är Liberalernas svek mot sina väljare och sina grundläggande värderingar det mest anmärkningsvärda. Allt ledaren för Per Ahlmarks, Bengt Westerbergs och Birgitta Ohlssons parti orkar klämma ur sig när han ställs inför ännu ett avslöjande om sina samarbetspartners extrema åsikter och ideologi är: ”Märkligt”. Där liberala politiker tidigare inte hade skrätt orden utan med kraft fördömt rasismen, ids Johan Pehrson inte ens hålla uppe fasaden.
Inte för att de andra partierna i den borgerliga regeringen är bättre. Den omöjliga ekvationen att försöka ta avstånd från radikalhögern och dess människofientliga idéer samtidigt som man samarbetar med dem på daglig basis börjar ta ut sin rätt. ”Sverigedemokraternas hållning är känd sedan tidigare”, gäspade till exempel en moderat ledamot av justitieutskottet till Dagens ETC, när hon nyligen fick frågan om justitieutskottets SD-ordförandes rasistiska twittrande.
Och visst är det så. Det vet vi som granskat partiet i åratal, och det vet alla de engagerade medborgare som oroats av SD sedan deras tid som våldsamma skinnskallar. Men så har det definitivt inte låtit från borgerligt håll. Tvärtom hade SD tydligen ”förändrats”. Så passande, just när de behövs för att säkra makten! Om inte den sverigedemokratiska politiken hade varit så skadlig hade det varit komiskt. Nu framstår det som ett katastrofalt misstag, en selektiv dövhet inför alla varningar, en naiv tro på att just de kan tygla fascismen – men med hjälp av vad? Passivitet? Genom att se mellan fingrarna på den och hoppas att den ska självdö istället för att frodas?
En strategi för att hantera Sverigedemokraterna har uppenbarligen saknats. Det finns ingenting Sverigevänligt – ett av SD:s favorituttryck – i att inte skydda landet från extrema influenser. Deckare och thrillerserier handlar ofta om ”hotet inifrån”: hur parlament infiltreras av element med dolda agendor. I Sverige har det blivit verklighet, men med en markant skillnad: extremisterna har välkomnats in med öppna armar. Och som undertecknad och andra granskare av extremhögern varnat för, visar det sig ofta vara närapå omöjligt att bli kvitt dem så fort de sugit sig fast vid makten.
För övrigt har Finland nu också fått ”sina” Sverigedemokrater, Sannfinländarna, i knäet efter veckans val. Det återstår att se hur segrande Samlingspartiet ska hantera de muslimfientliga nationalister som blev riksdagens näst största parti.
