BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag ser mina vänner ge upp tanken på att de har rätt till psykologer, medicin eller kontroller för att man först måste ta sig igenom ett hånfullt samtal med en person som ifrågasätter varje känsla man beskriver. Min kompis som bara ville till vårdcentralen, kom aldrig dit, eftersom hon hade både värk, ångest och sömnlöshet. De sa till henne att hon måste ha ett problem som hon vill lösa.

Det är inte läkarna som får dessa charmiga arbeten som tidsväktare, grindväktare och byråkrater. Sådana arbeten behöver det övre mellanskiktet nästan aldrig göra. Precis som andra delar av den allt mer repressiva välfärden är det arbetarklassen som får göra det mest omänskliga; undersköterskor och sjuksköterskor får vara de som förhindrar människor vård. Och ärligt talat, oftast hatar jag dem som har de jobben, även om jag vet att vården är ett systemfel. Men när man gråter av smärta och ändå lämnas med skuld, som om det var de sjuka som var skyldiga till att förstöra välfärdens resurser, är det svårt att låta bli att bli båda ledsen och förbannad. Det heter att man inte skall gå till akuten i onödan. Men har man endometrios uppmanas man till att göra det om man har för ont – eftersom det ändå inte finns någon tid för (ofarliga) kroniska sjukdomar. Så vi slussas genom olika morfininstanser, med skam och självhat över att vi tar plats, kostar pengar, och aldrig lyckas bli friska.

Min smärta går över. Det gör att jag kan leva ett fett soft liv. Oftast så undviker jag vården om jag kan. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om läkare, från den tiden jag blev sjuk och behövde dem som mest. Jag minns alla de som sa att jag simulerade, att jag inte hade ont, eller de som erkände min smärta och snällt men oprofessionellt lovade att det skulle gå över. Jag minns rasismen mot mina föräldrar, hur min mamma kallades för hysterisk och hur vi skulle undervisas i hur vården fungerade i Sverige, eftersom vi inte nöjde oss med att bli hem- och runtskickade. Jag minns barnmorskan som satte in min spiral och frågade från vilket land jag kom från, samtidigt som hon hade händerna i mitt underliv. Och när jag senare fick ont sa de att jag var överkänslig trots att det hittades en inflammation där några månader senare – först då fick jag ta ut den. Jag minns rädslan inför varje undersökning, inte för smärtan, utan för de människor med makt som skulle håna mig och min familj för att jag inte orkade med den.

Vården av psykisk sjuka har länge – om inte alltid – fungerat så här. Nu drabbas vi kroniskt sjuka av samma behandling. Vi är jobbiga, osexiga patienter, ingen kommer att kunna fixa oss. Och därför får vi inte bara lite vård, utan möts också med hat, trötthet och okunskap av den vård vi faktisk får tillgång till. Nästan alltid är det arbetare, migranter och kvinnor som drabbas av kronisk smärta. Kroppen strejkar mot kapitalismens krav på produktion och obetald omsorg, vilket känns i lederna, axlarna, huvudet och magen. Men det skiter både arbetslivet och sjukvården i, för vissa kroppar verkar det aldrig finnas tid, tid för att orka leva. Det är psykiskt och kroniskt sjuka som drabbas först av en sjukvård i kris – människor som inte har särskilt mycket värde i ett samhälle där styrka och produktionsförmåga är det som definierar om ditt liv har en mening. Men i längden drabbas vi alla. Det är i dag farligt att föda barn i Sverige, och det blir farligare och farligare, för varje barnmorska som tvingas göra tre människors arbete.

Den fjärde september är det en demonstration mot en vård där de som arbetar i den inte har möjlighet att faktiskt göra sitt arbete. Men vi demonstrerar också för att en annan vård är möjlig. En där man inte behöver hata sig själv för att man är sjuk. En som inspireras av det omhändertagande arbete som i dag sker gratis av familjer, kompisar och aktivister. En vård, som istället för att ha som mål att göra oss till arbetande funktionella kroppar och om annars förkasta oss, vågar ha livet som mål, rosorna och sötman, att vi ska leva och faktiskt orka det.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.