I tv-serien Six Feet Under går karaktären Ruth på ett självhjälpsseminarium där hon får rådet att ”rita om sin ritning”. Livet kondenseras till ett metaforiskt hus, en byggnad som vi kan välja att ”renovera” genom att ta rätt beslut. Six Feet Under fångar det banala, förenklade och individualiserande i självhjälpsindustrin. Den svenske föreläsaren Kay Pollak har en video på sin sajt där han visar en ledsen gubbe på en sida av scenen och en glad gubbe på nästa sida. ”Om jag hamnar där”, frågar sig Pollak och pekar mot den ledsna gubben, ”jag blir irriterad, störd, förbannad, olycklig och ledsen – vad kan jag göra mentalt som gör att jag så fort som möjligt tar mig dit?” samtidigt som den glada gubben lyses upp. Publiken ska ta sig från den ledsna gubben till den glada genom att ”välja glädje”, den sammanbindande devisen i Pollaks filosofi.

I USA är det vanligt att självhjälpsgurun använder sig av entreprenörsfloskler, så som på Matteusskolan. Skaparen Stephen R Covey var i första hand affärsman och började sin självhjälpsbana i näringslivet, för att sedan utveckla sina teorier för allmänheten. ”Ledaren i mig” erbjöds från början bara till företag. I Sverige jobbar föreläsarna mer med ord som ”inspiration” – ett favoritord hos Kay Pollak. Vi ska lämna föreläsningen eller lägga ifrån oss boken med en känsla av att allting är möjligt, att det går att själv förändra sitt liv. Men de två tankebanorna korsas med varandra. På en vägg i Matteusskolans gymnastiksal basuneras det ut att “jag bestämmer hur jag känner och i dag väljer jag glädje”.

Förutom att skolan lägger 750 000 kronor på deviser av det ganska självklara slaget (ta eget ansvar, samarbeta med andra, prioritera det viktigaste först) är det tydligt att man har valt en ideologi, ett individualistiskt sätt att förhålla sig till världen där den enskilde alltid kan lösa sina egna problem. Men vad händer med de elever som, på grund av hemförhållanden eller mobbning, inte har möjlighet att ”välja glädje”? Som en anonym lärare säger till Svenska Dagbladet:

– Det lägger väldigt mycket på individen. Visst måste alla ta ansvar, men det här är barn.

Självhjälpsbranschen talar till vårt behov av modeller, enkla förhållningsregler som gör livet mer begripligt och ger oss en känsla av att vi kan styra saker som vi egentligen inte råder över. Vuxna har en förmåga till kritiskt tänkande och kan välja att acceptera eller förkasta de självutnämnda livsexperterna. Men barn har inte den möjligheten. Svenska Dagbladet skriver att ett tiotal svenska skolor har köpt ”Ledaren i mig”. Jag hoppas att fler lärare och föräldrar, precis som på Matteusskolan, protesterar mot att barn utbildas i billigt företagssnack.