Jag hade precis gått ut gymnasiet då, och inte förrän nu förmår jag mig att titta på det först tidsenligt lågupplösa, sedan panikslaget skakiga videomaterialet från stranden på ön Koh Lanta. Bakom kamerorna turister, som liksom vi fascinerat blickar ut över havets märkliga rörelser innan de förstår att något är allvarligt fel.

Ljuden hade jag tydligen förträngt. 20 år tog det att förstå. Kanske blev det för mycket att minnas dånet från leriga vattenmassor i flygplanshastighet och de vettskrämda barnskriken: ”Pappa”, ”Spring!”. Hjärnan gör vad den behöver för att glömma. Men kroppen minns, och när jag följer händelserna kring bränderna i Los Angeles känner jag lukten av rädsla och desperation – overklighetskänslan i att befinna sig i scener man annars bara sett i apokalyptiska filmer.

De kommande åren kommer allt fler i världen få reda på exakt hur vidrigt det är att befinna sig i en naturkatastrof. Frågan är bara hur många som behöver drabbas innan fossilkapitalet börjar falla.

Närhetsprincipen är oftast en jävel, alltså fenomenet att en händelse är mer intressant för en publik som ligger nära i tiden, geografiskt eller mottagarens egen livssituation. Det gör att krig och kriser vi inte kan relatera till lätt hamnar i medieskugga. Ändå är det just denna princip som fått vissa att hoppas på att LA:s bränder kan bli en väckarklocka i klimatfrågan. Kanske kan det bli beviset på den accelererande globala upphettningen som beslutsfattare och allmänheten äntligen lyckas ta på allvar? Skräckbilder från naturkatastrofer i andra länder har uppenbarligen inte räckt.

2004 var det svenska Thailands-turister som fick vittna från ödeläggelsen, som trots charterfokuset i nyhetsrapporteringen, slog hårdast mot befolkningen i området kring Indonesien, Sri Lanka och Indien. 

Nu berättar en darrig Sigge Eklund i podden ”Alex & Sigge” om sitt förlorade hem i området Pacific Palisades i LA, med sjungande sirener i periferin. Enorma rökmoln mot stålblå himmel. Dotterns skola slukad i lågorna. Brandrök stickande i näsan och en förlamande känsla av sorg.

I sociala medier ser jag hur bränderna hetsäter Hollywoodstjärnornas lyxvillor och spottar ut förkolnade ruiner. De alla flesta har en relation till någon av kändisarna som förlorat sina hus: Mel Gibson, Paris Hilton, Sir Anthony Hopkins, Adam Brody, Ricki Lake eller svenska Gunilla Persson. Dödssiffrorna stiger. Människor utan besparingar hamnar på gatan. Ändå vågar jag inte tro att vittnesmålen från förödelsen kommer att göra skillnad i klimatfrågan.

Närhetsprincipen verkar inte riktigt gälla kring problem vi krampaktigt puttar framför oss.

Inte ens när vårt eget land brinner verkar det räcka. Värmeböljan 2018 fick många svenskar att köpa bordsfläktar och oja sig över gulsvedda gräsmattor och grillförbud. 50 skogsbränder rasade. Men riksdagsvalet samma höst blev ändå inte ett miljö- och klimatval för några bredare väljargrupper.

Vissa pratar om att det som krävs för snabba förändringar och minskade utsläpp är så kallade ”sociala tippningspunkter”, när tillräckligt många av oss ”knuffas” åt rätt håll. Det beskrivs som en passerad gräns, där en rad självförstärkande processer gör att förändringen sprider sig brett. Ett systemskifte, eller en exponentiell beteendeförändring som exempelvis skulle kunna ändra normerna kring kött, konsumtion och fossildrivet resande.

Det talas också om en ekonomisk tippningspunkt: hur det främst är fossilfritt som attraherar investerares pengar och skapar nya jobb. Men hur många bränder och klimatrelaterade naturkatastrofer krävs för att få till de riktigt stora omställningarna som kan sänka utsläppen? Och hur frekvent måste katastroferna komma? 

I Aftonbladet skriver journalisten Andreas Cervenka att det i finansvärlden pratas om en “grön svan” –  det låter kanske vackert, men handlar om klimatkatastrofer som kan trigga en ekonomisk krasch. De finansiella riskerna med klimatförändringarna har varit kända länge, men inte heller i USA har naturkatastrofer räckt för att föra klimatfrågan särskilt högt upp på amerikanernas dagordning.

De kommande åren kommer allt fler få reda på exakt hur traumatiserande det är att befinna sig i en naturkatastrof. 20 år efter kommer de kanske, som jag, fortfarande ha svårt att ta in konsekvenserna

2024 blev första året över 1,5 graders uppvärmning jämfört med förindustriell tid. Om någon fortfarande väntar på bevis eller järtecken så finns de redan här: i översvämningar i Pakistan, kronisk torka i Östafrika, i Sigge Eklunds förkolnade hus.

Återigen: de kommande åren kommer allt fler få reda på exakt hur traumatiserande det är att befinna sig i en naturkatastrof. 20 år efter kommer de kanske, som jag, fortfarande ha svårt att ta in konsekvenserna.

Efter tsunamin i Thailand finns idag system som varnar för nya jordbävningar och potentiella jättevågor. Men klimatfrågan är multipelt farligare och betydligt komplex. Det räcker inte med ett nytt varningssystem. Ekosystemen är bräckliga, naturkrafterna oberäkneliga. 

Frågan återstår: vad krävs för de stora förändringarna? Kanske behöver varenda en av oss bli varningstutor.