Vi tar tillfället i akt och hänger upp våra egna önskningar. Läser lite på de andras och passar på att plocka upp några av dem som blåst ner och sätta tillbaks dem. Ett stort antal har skrivits av barn och förbluffande många vill ha fred på jorden. Någon önskar sig en häst. Den kunde jag själv ha skrivit när jag var elva eller tolv och slukade hästböcker. Men jag hoppas att jag inte omsorgsfullt plitat ner ”När jag blir stor vill jag tjäna mycket pengar”.  Just den lappen får jag lust att riva ner.  

I en DN-intervju berättar Horace Engdahl om sin avsky för människor med dålig ekonomi:

− Jag njuter av att se dem pinas på den domens dag ultra light som tv iscensätter i Lyxfällan. Höjdpunkten är när de faller i gråt vid anblicken av den samlade mängden obetalda räkningar och skyhöga räntor på lättvindiga lån. När jag ser dessa dagdrömmande våp, längtar jag efter de riktiga människorna, de fattiga och de rika, som vet vilka de är och lever utan illusioner, säger han.

Ingen behöver påminnas om att vi lever i girighetens tid. Det har gått så långt att en är förvånad över en dag utan ny skandal. 

Det vimlar av grevar och baroner som, efter löfte om skatteamnesti, plötsligt kommit ihåg att de visst har X miljoner utomlands som måste beskattas. I alla fall en liten del av dem.

Bland de avslöjade finns även ett antal riksdagsledamöter, alla borgerliga, alla lagstiftare och ingen som skämdes precis. Om de nu inte gömde sig för Uppdrag granskning, som förre kabinettsekreteraren Frank Belfrage.

På Island har statsministern tvingats avgå sedan det visat sig att han har pengar i ett brevlådeföretag i Panama. I Sverige hade det varit helt onödigt, skriver nationalekonomen Stefan Wylder i Aftonbladet.  Sverige har inte bara sänkt skatterna utan dessutom avskaffat skatt efter skatt så att landet i dag är de rikas skatteparadis.

För många år sedan intervjuade jag hustrun till en av de nu avslöjade (nej, han skäms verkligen inte alls) om livet som rik. Vi hade just tittat på foton av greven och kungen under en jakt och satt nu och drack kaffe i slottets kök. 

– Hur känns det att inte behöva tänka på pengar? frågade jag. Grevinnan tittade häpet på mig och svarade sen: 

– Men det gör väl alla hela tiden?

Jag är strängt fostrad, har aldrig levt över mina tillgångar och inte tagit minsta sms-lån. Men jag kan förstå dem som sveps med av begäret. Jag gör det själv. Och även om jag försvarar mig med att jag både handlar på loppis och lämnar till loppis – och därmed i någon mening gör gott − vet jag att jag har både ett och annat gemensamt med dem som fastnat i Lyxfällan.

Shopping är en snabb och effektiv humörhöjare. För en liten sekund känns det att just nu, med den här kjolen, den här boken eller dessa fräscha grönsaker, är jag en annan. En vackrare, lyckligare, friskare version av mig själv.

Shopping är som heroin. En extremt beroendeframkallande drog som dessutom hyllas, inte minst av politiker. Utan shopping, ingen tillväxt, inget samhälle. Ungefär så lyder besvärjelsen även om just ordet shopping brukar utelämnas. Det har ju så dålig klang, låter kvinnligt och andas Lyxfälle-losers. 

Jag förstår inte hur någon kan njuta av Lyxfällan. Själv vill jag bara gråta. Både över barnet vars högsta dröm är att bli rik och över de stackare som får schavottera för att de ryckts med av begäret och inte lyckats kontrollera det innan katastrofen var ett faktum.