BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Varje år när sommaren kommer svämmar mitt Instagramflöde över av vänner i soliga parker, familjemedlemmar invirade i filtar på badstränder och kompisars barn som äter jordgubbar med hela ansiktet.  

Fem veckors betald ledighet ger semesterlagen mig räatt till. Och jag är evigt tacksam arbetarrörelsen för den. För att några gick före och tog striden. För att jag och mina kollegor skulle få möjlighet till återhämtning och vila. 

Men semestertider är också påminnelsetider om ett allt orättvisare samhälle. För i takt med ökade löneklyftor ökar också skillnaden mellan vad människor har möjlighet och råd att göra på sina ledigheter. Medan tjänstemännen inte har förändrat sina semestervanor alls under de senaste åren, har antalet personer med arbetaryrken i än lägre utsträckning åkt på en semesterresa eller haft tillgång till en husvagn eller ett fritidshus. Barn går på sommarlov med en klump i magen, eftersom de fått i uppgift att dokumentera allt roligt de förväntas göra under lovet, men som de vet att familjen inte kommer ha råd med. 

Semestertider påminner också om alla som inte kan ta semester. Som saknar papper och tvingas till jobb där arbetsgivare vet att utnyttja just det. Som är osäkert anställda och sparar semesterdagar för att ”ställa upp” och få förlängt, eller för att ha en ekonomisk buffert om arbetspassen plötsligt tar slut. Som inte har råd att förlora det ekonomiska tillägget som arbete på obekväm arbetstid innebär. 

Jag sitter på en solvarm klippa. Längtar till min semester. Och tänker att arbetarrörelsen har en del kvar att göra. Att vi har en del kvar att göra, tillsammans. 

För att semester ska vara en tid för återhämtning och vila. För Instagrambilder och nya upplevelser. För tid med sig själv eller med människor som är viktiga för en. 

Vi är skyldiga varandra det. Men också de som gick före. De som tog strid för rätten till ledighet. För de tog strid för allas rätt till ledighet och vila. Inte bara de som redan hade möjlighet. 

Och jag inser att det sorgligt nog är för mycket att hoppas på att den regering vi har nu skulle göra det, på egen hand. Att de på allvar skulle se till att minska inkomstskillnaderna, att de skulle göra det svårare för arbetsgivare att utnyttja personer som saknar papper eller se till att fler hade anställningar trygga nog att våga vara lediga ifrån.