Jag har en dålig vana. Jag glor på folk. Ofta får min man putta på mig för att avbryta mitt stirrande med halvöppen mun. Och just nu är det ett beteende som har gjort mig extra mycket gloende. Människans brinnande längtan efter att bli sedda och bekräftade. Så här … vi befinner oss på en avlägsen ö i Thailand. Havet ligger spegelblankt och turkost. Stora träd kantar den ljusa stranden. Det är mycket vackert. En ung kvinna står i vattenbrynet. Framför henne en man med kamera i hand. Han fotar. Hon ler och lägger ansiktet i olika poser. Svänger runt och öppnar munnen lite som i förvåning. Så där som modeller gör när de ska fotas för ett magasin. Men det här är ett par på semester. Och eftersom man inte längre framkallar kort och klistrar in i album, läggs bilderna ut direkt, på Facebook eller andra ställen jag inte ens vet namnet på.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är som att paret inte befinner i verkligheten. Det är därför jag inte kan sluta glo. För de behandlar havet och stranden som en kuliss. Det är uppvisningen – inte upplevelsen som befinner sig på första parkett. Nu ler kvinnan, skrattar och skvätter vatten på mannen med kameran. Han tar ännu fler bilder. Plötsligt blir hennes ansikte neutralt och hon kliver upp på stranden. De tittar på bilderna för att kolla om de blev bra. Nja, kanske inte perfekta. Hon kliver ut igen och gör om proceduren, skvätter och ler och svänger runt. Han fotar. Lägger ut bilderna. Sen går de vidare.
Nästa gloende på samma strand. Två kvinnor går påklädda med tjusiga bredbrättade solhattar. Selfie-pinnen är med. På den sitter en kamera. De lutar sina huvuden mot varandra och utför diverse plutande miner. Pinnen gör att kameran fotar snett uppifrån så inte dubbelhakorna ska hamna i synligt läge. De fotar sig själva intensivt i kanske en timme eller två. Upp med kameran. Ler, plutar lite till. Tittar på bilderna och tar 300 till, sittandes, ståendes, lutandes. Verkligheten är en fond att stråla ut ifrån och skicka ut till sina ”vänner”.
Ett annat gloende lite tidigare. Jag och mannen är på restaurang. En sådan där som man bara unnar sig någon gång i livet för att njuta av matkonst på hög nivå. Ett yngre par kliver in, sätter sig till rätta och lägger upp sina mobiler på bordet. Han har en, hon har två. De är tysta. Efter en minut börjar båda titta i sina mobiler. Servitören kommer fram för att presentera menyn. Kvinnan tar fram en bild ur mobilen och pekar.
– Jag vill ha den här.
Hon har googlat fram restaurangens meny från hemsidan i stället för att titta i menyn som ligger på bordet. Servitrisen är i verkligheten, men hon syns liksom inte. Paret tittar inte heller på varandra. De tittar i sina telefoner. När den ljuvliga och vackra maten anländer och presenteras i detalj så tittar de inte upp från sina mobiler. Servitrisen är väluppfostrad och gör presentationen ändå. Osedd går hon lite förvirrad därifrån när hon är klar. Mannen tittar i sin telefon och äter. Kvinnan tar bilder på sig själv och sin mat. Hon rättar till hår och ansikte. Klick. Klick. Några klick till. Kollar sedan bilderna och lägger ut sig själv och maten till beskådan och bekräftan för att ses av sina ”vänner”.
Och jag då? Vad tusan gör jag tänker du nu? Jag sitter och glor. Sköt dig själv och skit i andra. Ja, det har du helt rätt i. Det borde jag göra. Inte elda upp mig så där. Men det är en sjuka jag har. Tyvärr. Jag sitter där fullproppad med blängsylta och analyserar mänskligheten och nutiden och missar därmed verkligheten jag med! För jag blir förbannad över att livets mening har gått från upplevande till uppvisande. Men när jag inte glor, lovar jag att jag njuter av havet, sanden, mannen och den alldeles otroligt ljuvliga maten!
