Hur kan det då öka livsglädjen att gråta? Detta är min metod och den är väl inte knäppare än alla lyckokurer som hajpas i kvällstidningar och livsstilsbloggar. Och vi behöver all hjälp vi kan få när döden tynger våra axlar – coronan den ena och klimathotet den andra.
Inte gråter jag avsiktligt. Jag börjar varje dag med att hänge mej åt en random ”flash mob” på datorn, och om det är en riktig överraskande kör av brösttoner, gärna Beethovens ”ode till glädjen” så börjar tårarna rinna och tron på mänsklig gemenskap sakta återvända. Dansmobbar i all ära, de kan vara underhållande, men ingenting slår en maffig klassisk musikmob. Ni vet, en Youtube-snutt där en liten flicka med blockflöjt eller en ensam man med basfiol står och låter lite blygt på ett torg någonstans – och steg för steg dyker hundratals personer med instrument upp och spelar tillsammans. Förbipasserande shoppare, resenärer och glada barn skrattar och dansar och bara tittar på med breda leenden. Det är magiskt.
Någonstans där måste vi leta efter vår förlorade glädje. Och det räcker inte med att antalet i kulturpubliken stiger från 8 till 300 efter avslutad vaccinering. Miljarder till kulturskolor och ungdomsverksamhet! (Ta av idrottspengarna på toppnivå, låt dem lura skjortan av varann i sina klubbar med mutor och falskspel. Men: korpfotboll och lokala småföreningar kan gott få en hacka.)
Och medan jag piggar upp mig med dessa flash mob-körer och uttryck för glädje borstar jag döden av axlarna och så kommer minnen tillbaka till mej. Minnen av de välsignade, förtalade, hånade och omvälvande så kallade proggåren på 60- och 70-talet när många av oss trodde att allt var möjligt. Många av er läsare var inte födda då, men vi som var det minns demonstrationer och plakat, engagemang och strider mot vad vi såg som världens ondska. Andra världskriget hade bland annat övergått i militärdiktaturer runt om i världen, i Europa, Portugal, Grekland och flera öststater. I Afrika och Latinamerika växte proteströrelser som kämpade mot efterdyningarna av den grymma kolonialismen. Nu är USA inte längre världens frälsare och demonstrationerna vi gick i tycktes ha effekt. Grekjuntan och Salazar föll i Europa, och diktaturer i Latinamerika kämpades ned (även om nya uppstod).
Och vi hade våra egna flash mobs. ”Proggmusik” var verkligen inte bara långhåriga trubadurer med upproriska texter, Vi andra gick ut på gator och torg och spelade, gärna i spetsen för demonstrationståg, men annars på spontana platser där vi råkade träffas och där det var någorlunda varmt. Ofta helt oorganiserat, på instrument som kunde bäras (typ fiol och dragspel). Det räckte med lite telefonkedja (”Gnid och drag på Stortorget kl 13!”) så dök en brokig samling upp. En gång blev det en piccolaflöjt och tre basfioler men vanligen ett gäng fioler och gitarrer, genren blev då ofta folkmusik. Jag minns en oförglömlig variant av Byss-Calles slängpolska som vi framförde på Domus strumpavdelning så kunder och personal började dansa. Ja, det låter som en skröna, men det hände!
Själv kämpade jag ofta med att skriva texter om kärnkraft, fattar ni hur svårt det är att rimma på reaktor? Och plutonium?
Skinnskallarna var färre, häcklare och troll på nätet fanns ännu inte och de flesta som hörde oss log och uppmuntrade oss med glada tillrop.
Detta förekom i storstäder, studentstäder och lite överallt. Jag har spelat i Gamla stan, på gågatan i Malmö och Centralstationen i Umeå och i hotellobby i Göteborg.
Och ju äldre jag blir, ju mer inser jag att det skapade en sammanhållning, en mening och en livsglädje och ibland fick det oväntade effekter. (Mera om det en annan gång.)
Så inbilla er inte att ni går säkra, lobbyister och högeraktivister och riksdagsmän och vanliga shoppare och Bulletinläsare! Plötsligt hoppar jag fram med mitt gamla dragspel bakom busskuren och ett gäng fioler kommer släntrande ur parken och sen spelar vi skjortan av er!
