Men ordet feminisering var intressant. Ett förkvinnligande, som att något mjukt och mosigt höll på att inta kulturens mitt och där hotade att uppsluka allt som var tydligt, manligt, skarpt och sant. Livmodersskräck, tänkte jag, en rädsla för något okänt kvinnligt och sen tänkte jag på mina stenhårda, knivskarpa, kvinnliga kollegor och konstaterade att de visserligen bar livmoder men knappast på något vagt och mystiskt och geggigt.
Nu, några år senare, tycks hotet om feminisering mer konkret. Handla om att det nästan bara är kvinnor som skriver och nästan bara kvinnor som läser böcker – det är mer en fråga om representation och oron för denna utveckling kommer från helt andra håll. Som Åsa Beckman som konstaterar i DN att Augustprisvinnarna i den skönlitterära klassen på senare år varit kvinnor och vad händer då med de presumtiva manliga läsarna?
Men oron handlar också om innehållet – de skriver ju om så tjejiga saker, som Sylvia Plath, vilken kille orkar läsa om det? Nu när killar och män inte längre läser skönlitteratur.
Några dagar senare drar Theodor Kallifatides, också i DN, en lans för kvinnors rätt att erövra det litterära rum som dominerats av män i så många sekel, det är fint.
Men det där att kvinnor gärna vill uppfostra andra kvinnor till att bli mindre jobbigt tjejiga, mindre mosigt mjuka och potentiellt hotfulla, det pågår lite varstans.
Som att kvinnor omedelbart ska sluta gnälla om att deras status och ställning undergrävs när de blir gamla, även om det är den tragiska sanningen, och inget de själva hittat på.
Eller, än knasigare, att kvinnor ska upphöra att konstnärligt gestalta den livsomvälvande erfarenheten att föda ett barn, en om något existentiell upplevelse som skildrats på en rad vitt skilda sätt under de senaste åren, rätt ofta med enorm konstnärliga skärpa. Litterära verk som Greta Thurfjell i en artikel häromveckan reducerar till terapeutisk traumabearbetning av självupptagna offerkoftor.
Det är lite trist att vi bevakar varandra så hårt, ser till att den ändå nyligen erövrade respekten som tänkande varelser inte hotas av andra kvinnors geggiga pinsamheter.
Man behöver inte börja mala om alla hundratals skildringar av slaget: ”pojke upptäcker sexualiteten genom att tjuvkika på barnflickan som badar”. Eller: ”ung man tar hämnd på sin misshandlande far när han själv blivit stor nog att slå tillbaka” som en kulturintresserad kvinna plöjt igenom under sitt läsande liv, för att bli lite irriterad. Nästan så man vill slå förlossningsberättelserna i huvudet på den samlade manligheten, som en hämnd.
Fast det vill jag ju inte. Däremot vore det önskvärt att äntligen bli kvitt det där automatiska likhetstecknet mellan kvinnliga erfarenheter och pinsamt privat. Manliga erfarenheter och existentiellt intressant.
Det är fan skandal att det finns kvar. Alla borde veta att varje smula mänskligt liv kan bli litterär magi med rätt penna.
Hotet mot läsandet hos unga män finns knappast i att en och annan nyskriven roman tar sig rätten att upphöja kvinnoliv till allmänintresse, knappast eftersom pojkbarn idag växer upp med en helt annan bredd på kvinnliga hjältinnor än tidigare generationer, också i populärkulturen.
Istället för att drämma kvinnoliv i skallen på någon vill jag tänka mig att de ger en bredd av livserfarenheter till den uppväxande man som lyckas slita sig från dataspelen och försjunka i en bok som de faktiskt är alldeles redo för att ta till sig. Min inre bild är den av alla pojkbarn som växer upp i Sverige och, till skillnad från pojkar i de flesta andra länder, då och då under sin barndom byter om och duschar inne på damernas. Hur de innan de ens nått en ålder då blicken värderar, möter kvinnokroppar i exakt alla former, åldrar, storlekar och hårighetsgrad.
Hur de kanske sedan bär med sig denna vetskap och att den inte skrämmer dem. Lika lite som en och annan skildring av en förlossning, eller en olycklig ung skrivande mamma som inte står ut med rollen hon tilldelats, som Plath i årets Augustvinnare ”Eufori”.
Det är inte farligt. Inte ens pinsamt.
