Serietidningen var en inkörsport till tyngre samurajrelaterad kultur som Akira Kurosawa, ”Lone Wolf and cub” och filmerna om den blinde svärdsmannen Zatoichi.
Nu uppfostras en ny generation med samurajer.
Krigarna från det feodala Japan skildras exempelvis i en episk ”Shogun”-serie som landar på Disney plus i februari. Tidigare i år återvände även veteranregissören Takeshi Kitano till genren med det våldsamma och queerkodade historiska samurajdramat ”Kubi”.
Trenden är som tydligast med Netflix animerade megahit ”Blue eye samurai”. En blodig och sexfixerad serietidningsaction om Mizu (Maya Erskine), en blåögd samuraj som lever för hämnd i 1600-talets Japan. En tid då västerlänningar var bannlysta i landet.
”Blue eye samurai” flippar förväntningarna i den ultramanliga genren, då huvudpersonen är en kvinna förklädd som man och handlar lika mycket om att kontrollera mäns psyken som att skära dem i bitar.
Mizu har en blind mästare (eller ”svärdfader” som hon kallar honom) och en klinga tillverkat av en meteor, eftersom ”all metall vill bli svärd”.
”Blue eye samurai” har inte en död sekund. Exempelvis spelas Metallicas ”For whom the bell tolls” under en anakronistisk fajtscen. Knappast meditativt, men perfekt för alla vars koncentrationsförmåga försvunnit på grund av Tiktok.
Den djupa eftertanken är annars något vi borde lära oss av från samurajerna.
På 90-talet var kulturen omhuldad av hiphoparna i Wu-tang clan, kanske framförallt rapparen GZA, vars album ”Liquid Swords” samplade rikligt ur våldsklassikern ”Shogun Assasin”.
Det är svårt att tänka sig något mer lockande i en kultur av informationsöverflöd och dopaminstimulans som ständigt gör oss dummare
Raptexterna föreställde sig New Yorks gatuliv som en sentida version av Japans Edo-period med Wu-Tang som Ronins, herrelösa samurajer. Samtidigt handlade det om ett system som skapar fattigdom och drogmissbruk.
Rapgruppens andlige ledare RZA producerade originalmusiken till Jim Jarmusch 90-talsfilm ”Ghost dog: The way of the samurai”. En film som använder hiphopens samplingskoncept för att blanda genretraditioner som, i likhet med ”Blue eye samurai”, skapar en magisk kvalitet med glimten i ögat.
Forrest Whitaker spelar Ghost dog, en yrkesmördare i New York som bor tillsammans med sina brevduvor. Han eftersträvar ett liv av klarhet genom att begränsa all förståelse av världen till livsvisdomarna i en enda bok: ”Hagakure: The Book of the Samurai”.
Ghost dogs disciplin och asketiska filosofi lär honom att omfamna en buddhistisk mindfulness som är utom räckhåll för de flesta: ”om man till fullo förstår nuet, finns det inget kvar att göra och inget annat att sträva efter”, förklarar han.
Det är svårt att tänka sig något mer lockande i en kultur av informationsöverflöd och dopaminstimulans som ständigt gör oss dummare.
En rekommenderad inspiration för att uthärda tristess skildras i David Finchers ”The Killer” om en namnlös lönnmördare spelad av Michael Fassbender.
Han är en ronin för 2020-talet, det vill säga en gigjobbare med hårda principer som att förbjuda empati, eftersom ”Empati är svaghet”. Men om 1600-talets samurajer var dedikerade till en kejsare, feodalherre eller åtminstone till hämnden – så porträtterar Fassbender en lakonisk man vars enda lojalitet är till pengarna.
Han gör yoga i ett coworking kontor och käkar McDonalds i väntan på sitt byte med en ängels tålamod.
Ofta tonsatt av en inre monolog: ”Det är otroligt hur fysiskt utmattande det kan vara att inte göra någonting. Om du inte kan uthärda tristess är det här arbetet inte för dig”.
