Mannen heter Aljosja och verkar nästan nykter. Vad hans fru heter är jag inte säker på – hon är väldigt full och har inte så många tänder – men det lät som att hon sa Lara. Ibland gråter hon och försöker skrika åt sin man när han pratar för mycket om Poltava eller visar mig ett inramat porträtt av sin far som ung i uniform. Hon vill ha mig för sig själv och ibland är Aljosja tyst. Då lyssnar hon tårögd till de banala små berättelser om mitt liv som min knaggliga ryska räcker till. Någon gång säger Aljosja saker på tyska (mest ”Reich” – vi snackar antagligen om andra världskriget) och håller på att åka på stryk av sin hustru (”Hon förstår ryska alldeles utmärkt, din jävla idiot!”). Den enda gången de tycks komma överens under mitt besök är när de konstaterar att jag borde äta honung eftersom det är hälsosamt. Aljosja trycker en honungsfylld kaffeburk i mina händer och Lara ger mig en brun tesked som hon hittat i röran på matbordet. Det är bara att äta medan jag fortsätter lyssna på deras historier och dricka vodka.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det äldre alkoholiserade paret som adopterat mig verkar i största allmänhet bry sig mycket om min hälsa och säkerhet. De förmanar mig att inte röka och dricka för mycket och jag är där för att de är oroliga. Mitt hotell ligger i samma hus som deras hem, och när jag stod utanför porten, betraktade nattlivet och försökte komma på hur jag skulle tillbringa min sista natt i Sankt Petersburg kom de och bjöd in mig på vodka. På gatan fanns det så många rasister, nazister och banditer, menade de. Där skulle jag inte vara. Och vi bor ju i samma hus, så att följa med hem och dricka är inget konstigt – när jag såg ut att tveka påminde de mig om att jag var i Ryssland. Vanliga idéer om vad som är smart och säkert och normalt gäller inte på samma sätt där. Självklart följde jag med. Jag hade aldrig sett en kommunalka på riktigt och sådana här möten har tidigare hört till min ryska fantasivärld som jag bara skrivit om.
Några våningar nedanför det slitna rummet med tejpade och egenhändigt isolerade fönster hörs skrik och motorljud, och Lara skakar på huvudet, gör en gest mot fönstret och talar vidare om de banditer och rasister de velat skydda mig från och om polisen som inte gör något. Gatan där utanför påminner mest om Magasinsgatan och de som skriker just där är antagligen överförfriskade hipsters snarare än någon nazistmaffia, men annars stämmer nog allt hon säger. Jag säger inte så mycket utan lyssnar mest på Aljosja och hans tankar om Putin, världen och om vem som egentligen har rätt till Krim. Lara gråter igen.
Aljosja lyfter upp min tatuerade högerarm och läser den ryska texten – ”Manuskript brinner inte” – ett citat från Mästaren och Margarita. Han säger att manuskripten kanske inte brinner i Sverige, men att de alltid har gjort det i Ryssland.
De gråter en skvätt när jag går. Nästa dag ska jag hem och skriva. Bäst att passa på innan manuskripten blir för lättantändliga i Sverige också. Om ett dygn kan jag posta lite vad som helst på Facebook igen. Hade jag varit rysk medborgare hade det fortfarande varit dumt att skriva vad som helst från ett konto som används i Ryssland. Här är det fortfarande livsfarligt att vara journalist. I hotellreceptionen en trappa upp höjer nattportieren på ögonbrynen. Jag tar skamsen emot min rumsnyckel; allt som sker utanför porten ser hon genom en övervakningskamera och vet att jag följde med ett par främmande fyllon hem.
”Jag är författare”, förklarar jag och det verkar ställa saken i en helt annan dager. Nattportieren nickar allvarligt och frågar om jag vill låna ett par tofflor.
