BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Matlåde-analysen. Ja, du vet. Du öppnar lådan och plötsligt befinner du dig i någon slags mashup av Halv åtta hos mig och X Factor, med hela lunchbordet som jury. En jury som inte är särskilt varierande i sina bedömningar, utan den feedback du kan förvänta dig är vanligtvis uppdelad i två kategorier: bedömningen ful mat eller fin mat, med tillhörande ljudeffekter.
Fin mat bemöts vanligtvis med ett rungande ”oooh” så fort locket öppnats, men det slutar givetvis inte där. Därefter vill juryn oftast ha en utförlig beskrivning av hur du tillagade denna exklusiva matlåda, samt be om ett nedskrivet recept som sedan glöms bort att skrivas.
Ful mat får däremot inte ett lika solklart mottagande, utan snarare ett något försiktigare, nervöst sådant. Oftast förtäckt av ironi. ”Oj oj, i dag lyxar du till det minsann!” är en rapp replik du kan förvänta dig när du blottar dina överkokta makaroner med överstekta köttbullar. Bubblare: ful mat som ändå anses lite lyxig. Till exempel om du har med dig hemmagjord pizza eller hamburgare, maträtter som är relativt enkla att tillaga men tillräckligt festliga för att få reaktionen ”wow, fredagsmat på en ONSDAG!”
Trots att dessa bedömningar drabbar dig frekvent är det ändå oklart hur du förväntas bemöta dem. Klart är i alla fall att maten du tar med dig skall bedömas och kommenteras, till varje pris. Och att du som får feedbacken antingen ska känna dig stolt, eller skämmas litegrann.
Lat eller engagerad. Nyttig eller ohälsosam. Varför vill vi utsätta våra kollegor för detta stela känslospann? Svaret är att ingen vill det, egentligen. Det bara fortgår, för att vi kan manuset. Jag är givetvis själv skyldig, skall understrykas. Men nu är det dags att ställa oss själva frågan ”kan jag prova att backa?” Kan vi testa att låta samtliga få öppna sina respektive lådor och äta dem okommenterat utan reflektioner med undertoner om hur någon har det ställt stressmässigt eller ekonomiskt i livet just nu? Är det möjligt? Svaret är JA!
Låt oss gemensamt nu, du som läsare och jag som författare av denna krönika, inleda ett socialt experiment. Vi testar att inte kommentera våra kollegors mat i åtminstone en veckas tid, och ser vad det genererar för alternativa samtalsämnen. Visst låter det spännande? Vem vet, kanske vet du mer om Göran på HR-avdelningen i slutet av den här veckan än att han hellre äter bönor än pasta?
Bostadskollen. ”Du har köpt din lägenhet eller?” Är det en fråga, eller är det ett antagande? Oavsett så är det en frekvent konversationsstartare, framför allt på de arbetsplatser där de anställda är övervägande medelklass. Personligen har mina luncher mest befunnit sig på diverse media/journalistik-arbetsplatser, och även där ställs frågan eller antagandet, vilket jag finner märkligt då vi befinner oss i en bransch med företrädelsevis otrygga anställningar och korta projekt. Mitt svar, att jag bor i ett rum på tio kvadrat i ett kollektiv i en förort, tas oftast emot som att det är en tillfällig lösning i väntan på kontantinsatsen som givetvis sparas ihop.
Huruvida det stämmer eller inte har jag egentligen ingen lust att kommentera, för det blir indirekt en slags bedömning av hur duktig och sparsam jag är. Det är en ångest jag helst behåller för mig själv.
Att fråga om någons bostadssituation kan tyckas vara en oskyldig fråga, men i grund och botten är den tämligen gränslös. Vi är väldigt sparsamma med att fråga om våra kollegors privatekonomi, men ändå är det precis det vi gör.
Jaha. Men vad fan ska vi prata om då? Tydligen är jag ganska oduglig som självutnämnd Magdalena Ribbing eftersom jag inte förmår att komma med bättre förslag. Kanske riskerar jag även att få ryktet som landets mest glädjedödande kollega. Det må vara hänt, men jag tog en för laget. Detta var min insats. Nu får ni dela upp er och diskutera i smågrupper. Kanske är det den här krönikan ni ska prata om på nästa lunchrast?
