Precis samma sak som hände Bilan Osman, när hon nyligen publicerade sin artikelserie om Ibn Rushd-affären, som ju är alldeles genomsyrad av islamofobi. Namnkunniga experter gick ut och påstod att hon hade personliga kopplingar och en dold agenda.
När det här händer blir jag starkt påmind om hur jag under många år pekats ut som homosexuell på nätet. I drevet mot mig efter Julian Assanges övergrepp var det en väldigt vanlig konspirationsteori att jag i själva verket var en politiskt driven flata, som ville sätta dit män. Att jag hade lesbiska relationer med olika kvinnor var på något vis den verkliga orsaken till att jag vittnat om övergrepp.
”Beviset” de lyfter fram för de påståendena är ofta att jag var med och startade ”Gotlands första queerklubb” 2007. Men egentligen började mitt engagemang i frågorna långt tidigare.
Jag upprördes redan som barn på 80- & 90-talet hur homosexuella pekades ut som samhällets syndabockar. Trots att homosexuella i mycket hög utsträckning var osynliga, själv visste jag inte om en enda öppet homosexuell, så var debatten het. På samma sätt som muslimer idag anklagades de för en massa skit, på ett djupt orättvist sätt. Att de skulle vara farliga för barn, sprida sjukdomar, splittra samhället och vara sjuka i huvudet, bokstavligt talat och i en tid där fördomarna om psykisk ohälsa var ännu större än idag. Jag skrev en hel del opinionstexter.
När jag blev lite äldre och jobbade som vikarie i högstadiet fick jag frågan ”har du någon pojkvän”, varenda gång jag träffade en ny klass. Och jag svarade konsekvent ”nej, ingen flickvän heller”. Det var ett trick för att arbeta mot fördomar och för synlighet för andra perspektiv. Och det gjorde också att jag fick kontakt med många ungar som med den bekräftelsen vågade komma ut inför mig. Några tog jag med till RFSL Gotlands ”HBT-café”. Det var inhyst i en föreningslokal i Gotlandshem, med mörklagda fönster och inga skyltar, och en majoritet av deltagarna hade inte kommit ut. Det var för riskfyllt socialt.
Men det gick framåt med den striden. På några år kunde rörelsen fira segrar i frågor som partnerskap, äktenskap, acceptans, möjlighet att gå på bal med sin partner, synlighet i medierna, krafttag mot hatbrott, samkönat föräldraskap. Vi vann!
Det är självklart inte färdigt, men under många år har vi varit på rätt väg. Homofobin kan numer betraktas som subkultur, medan acceptansen är något för majoriteten. Det politiskt korrekta är inte att vara homofob längre. Jag är oerhört stolt.
Och här är också förklaringen till mitt engagemang för muslimer. Samhällets främsta syndabockar heter inte längre queers, utan muslimer. Samma partier som var motståndare då är motståndare nu. KD var värst, men i takt med opinionen har de svängt. KD behöver inte homosexuella som syndabockar längre. Nu har de muslimer, eller islamister, som Ebba och Jimmie kallar dem. Samma logik, annan grupp.
Och detsamma gäller breda lager i samhället. Vissa som bara letat efter en ny grupp att mobba, som aktivt sprider propaganda i form av filmer, berättelser, memes och säkerhetspolitiska rapporter om hur farliga och oföränderliga alla i en av de största världsreligionerna är. Andra tror genuint på skitsnacket – oförmögna, ovilliga eller ointresserade av att bilda sig en annan uppfattning.
Men vi måste aktivt sluta tänka i syndabocksbanor. Vi måste övertyga oss själva om att folk är folk. För det är så det är. Folk är homo, hetero, troende, inte troende, snygga enligt normen, har normbrytande utseende, folk sticker ut av olika skäl, folk är funkisar, en del är gamla, folk är vita, svarta, bruna och har olika idéer om vad som är viktigt och vad som är ett bra liv. Folk är folk. Och du behöver möta varje människa framför dig utifrån det, inte utifrån hatmånglarnas presentation av dem.
Det är därför jag engagerar mig för hatets offer. Då som nu. Det är väl egentligen inte särskilt svårt att förstå?
