De senaste åren har driften med de superrika inte bara setts i hyllade tv-serier som ”Succession”, ”Exit” och ”White lotus”, utan också i prisade filmer som Ruben Östlunds ”Triangle of sadness” och Bong Joon-hos ”Parasit” där en fattig koreansk familj bokstavligen sticker kökskniven i de burgna.
Så stark blev trenden att Aftonbladets tv-skribent Karolina Fjellborg ifjol slog fast att rikemanssatiren har kulminerat. ”Eat the rich-vågen har varit kul. Men den är farligt nära att bli tjatig.” skrev hon i en text om skildringarna av rikingarna som odugliga och korrupta as.
Sedan kom ”Saltburn” (Prime) och vi var igång igen. Även om just denna film snarare låter oss snarare dregla efter de rikas tillgångar än belyser deras exploatering av fattiga.
I den hypade thrillern spelar stjärnskottet Barry Keoghan den töntige Oxfordstudenten Oliver, som på ett mirakulöst vis lyckas nästla sig in i kretsen runt skolans it-boy, den förmögne och karismatiske Felix.
Till en början lånar ”Saltburn” Evelyn Waughs ”Brideshead revisited”-historia nästan rakt av: En ung man från anspråkslösa förhållanden bjuds in att bo på slott hos en aristokratisk familj. Här finns de oemotståndligt homoerotiska scenerna, de gamla pengarnas pampiga miljöer och den undersköna hedonismen.
Men huvudpersonen Oliver visar sig snart vara mer ”The talented Mr Ripley” än harmlös. Han är väl medveten om att Felix dysfunktionella rikemansfamilj suktar efter en fattig maskot att hjälpa – för att känna sig goda och fylla sina tomma liv med äkthet. Alltså ger han dem en sådan.
Medan Olivers manipulation rullas upp leker ”Saltburn” med samma tema som tv-serien ”Breaking bad”. Hur osympatisk kan en protagonist bli utan att man slutar vara på hans sida?
Allt landar i frågan: Är Oliver en hjälte eller lika vidrig som sina de rika han lyckas dupera? Är han en klasskämpe eller psykopat?
Men analysen behöver inte stanna där.
På ett högre plan kan man istället tolka ”Saltburn” som en uppskruvad metafor för priset som klassresenären måste betala för sin klättring i de ekonomiska och kulturella hierarkierna.
Klassresenären måste döda något för att ta sig upp. Om inte andra, så delar av sig själv.
Det är en del i det krossande, orättvist riggade systemet.
När jag härom året intervjuade den franska författaren Édouard Louis pratade han om just denna process – att gå från fattigaste underklass till de borgerliga finrummen. Han berättade om hur han behövt bli både dryg och hänsynslös för att frigöra sig från sitt förflutna. Dels mot sin nordfranska familj, men också mot de han klättrade förbi längs vägen.
När Oliver mot filmens slut onanerar på en nygrävd grav är det inte direkt ordet ”hjälte” som dyker upp i huvudet.
– Det fanns människor som jag plötsligt inte kunde prata med. Man skulle kunna kalla det en sociologisk skilsmässa, sa han.
I sina böcker beskriver Édouard Louis mycket effektivt smärtan i att utplåna sitt gamla jag, allt ifrån kroppens tidigare rörelsemönster till sättet att tänka. Han behövde underkasta sig borgarklassens kultur för att lyckas fly.
Paradoxalt ledde denna förvandling också till att han nu kan kämpa mot den dominanta klassen i sin litteratur.
– Jag kapitulerade inför borgarklassens förväntningar. Men nu har jag verktygen att kämpa mot klassvåld, som han uttryckte det.
Någon sådan vilja visar centralfiguren i ”Saltburn” inte. Och när Oliver mot filmens slut onanerar på en nygrävd grav är det inte direkt ordet ”hjälte” som dyker upp i huvudet.
Ingen som ser filmen kan heller tro att något på systemnivå ändrats när Oliver är klar med slottsherrarna. Därför kan ”Saltburn”, som vissa velat tolka det, aldrig ses som en triumf i någon klasskamp.
Visst har Oliver lurat de rika. Men på vägen har han blivit dem, och rent bokstavligt sörplat deras kroppsvätskor.
Det är förvisso också ett sätt att ”äta de rika”.
Men inget har förändrats.
Istället har trenden "Saltburn dance" fått förmögna Tiktok-användare att stolt visa upp sina herrgårdar till tonerna av "Murder on the dance floor".
