Den politiska rörelse som inte lyckas förstå två grundläggande personlighetsdrag kommer inom kort att rinna ut i sanden. Det första är ”shifting baseline”-syndromet. Det myntades av biologen Daniel Pauly och beskrev ursprungligen vår relation till ekosystemen. Vi uppfattar de omständigheter som är rådande när vi växer upp som normala, hur knappa eller grymma de än är. På så sätt anpassar vi oss genom generationerna till nästan vilken grad som helst av fattigdom och förtryck och föreställer oss att den är naturlig och oföränderlig.
Det andra är värderingsspärr. Om ens land till exempel har ett system med allmän sjukvård som säkerställer att alla som behöver behandling får det, utan kostnad, så bidrar det till övertygelsen att det är normalt att ta hand om främlingar och fel att försumma dem. Om man bor i ett land där folk dör för att de inte får vård och omsorg så bäddar det in idén om att man själv inte har något ansvar gentemot fattiga och svaga. Att de här dragen existerar stöds av omfattande forskning i form av experiment och observationer, som Labourpartiet i Storbritannien och det demokratiska partiet i USA tycks vara fast beslutna att inte känna till.
Vi föds inte med våra grundläggande värderingar: de formas kraftigt av vår sociala miljö. Dessa värderingar kan placeras längs en skala mellan inneboende (intrinsikala) och instrumentella (extrinsikala) värden. Människor som drar åt inneboende-änden uppvisar höga nivåer av självacceptans, starka intimitetsband och stark vilja att hjälpa andra. Människor i andra änden dras till yttre tecken som berömmelse, pengar och att anses vara attraktiv. De strävar efter beröm och belöningar.
Forskning i 70 länder tyder på att inneboende värden är starkt förknippade med förståelse av andra, tolerans, uppskattning, samarbete och empati. De som starkt värderar det instrumentella tenderar att vara mindre empatiska, ha en starkare dragning till makt, hierarkier och ojämlikhet, vara mer fördomsfulla mot utomstående och bekymra sig mindre om global rättvisa och naturen.
De tenderar att rapportera högre nivåer av stress, ångest, ilska, avundsjuka, missnöje och depression än dem i inneboende-änden. Samhällen där det är vanligt att man har instrumentella mål är mer ojämlika och mindre benägna till samarbete än sådana där det finns djupa inneboende värden. I ett experiment fick personer med starka instrumentella värderingar en resurs att dela på och uttömde den på kort tid (till skillnad från en grupp med starka inneboende värderingar) då alla försökte ta mer än sin andel.
Eftersom instrumentella värden är starkt förknippade med konservativ politik ligger det i konservativa partiers och konservativa mediers intresse att odla dessa. Det finns tre grundläggande metoder. Den första är att åstadkomma en känsla av hot. Det finns experiment som tyder på att människor som känner sig hotade eller osäkra dras mot instrumentella mål. Sådant som uppfattas som faror – såsom hot om brottslighet, terrorism, underskott, inflation eller invandring – utlöser en kortsiktig överlevnadsreaktion där man skyddar sina egna intressen och glömmer andras.
Den andra är att skapa nya ramar, tankestrukturer med vilkas hjälp vi uppfattar världen. Om skatt exempelvis gång på gång framställs som en börda och mindre skatt beskrivs som lättnad kommer folk att börja se beskattning som något dåligt som man måste råda bot på. Den tredje metoden är att åberopa värderingsspärren: när man ändrar på samhällets sätt att fungera får det till följd att våra värderingar ändras. Privatisering, marknadsanpassning, åtstramningar för de fattiga, ojämlikhet: alla ruckar de på standardvärden, ändrar på de sociala signaler vi får och skapar osäkerhet och en känsla av hot.
Den framlidna brittiska konservativa premiärministern Margaret Thatchers politiska genialitet uppstod ur hennes instinktiva förståelse av dessa drag, långt innan de beskrevs av psykologer och kognitiva lingvister: ”Ekonomi är metoden; syftet är att förändra i själ och hjärta.” Men Labourpartiet i Storbritannien och det demokratiska partiet i USA har inte längre några syften, bara metoder. Deras politiska filosofi är enkel: lyckas du inte i början – rygga, rygga och fortsätt rygga. De tycks tro att om de helt enkelt lägger sig i linje med rådande värderingar så kommer folk automatiskt att rösta på dem. Men dessa värderingar och standardvärden är i ständig rörelse, och det som tidigare tycktes vara outhärdligt är inget vi lägger märke till i dag. I stället för att utmana de nya värderingarna anpassar sig dessa partier. Det är därför de alltid ser ut som deras motståndare gjorde för fem år sedan.
Det finns inget som tar död på den politiska passionen som brittiska Labours nollbaserade utvärdering av de offentliga utgifterna (en utvärdering av vartenda pund som de styrande gör av med nerifrån och upp). Dess omslag är konservativblått. Liksom innehållet. Den lovar att upprätthålla den brittiska koalitionens nedskärningsprogram och hotar till och med att tillämpa det på sjukvården. Men trots att den behandlar underskottet som ett hot som måste motverkas till varje pris står där inte ett ord om att täppa igen klyftan med åtgärder som en Robin Hood-skatt på finansiella transaktioner, en markvärdesskatt, en progressivt öronmärkt kommunalskatt eller en särskild skatt på extrem rikedom. Inte heller nämner den skatteflykt. De fattiga måste genomlida utgiftsminskningar, vilket upprätthåller en grym och gravt ojämlik fördelning av tillgångar i samhället.
I maj utlovade Chris Leslie, Labours finanspolitiska talesperson, i likhet med de konservativas finansminister George Osborne, att man ska upprätthålla nedskärningarna i ”flera årtionden framöver”. Han hävdade att Labours uppgift i regeringen skulle vara att ”slutföra den uppgift som misslyckats med”: nämligen ”att utrota underskottet”. Dagen därpå försökte Labours näringslivspolitiska talesperson Chuka Umunna förklara varför Labour anslutit sig till den politiska kapprustningen mot invandring. Därmed avslöjade han att hans parti kommer att vara ”radikala i fråga om att reformera vår ekonomi” till stöd för ”en agenda som avgjort är för näringslivet”. De tycks tro att man når framgång genom att bli intill förväxling lik sina motståndare.
Det är inte fullt lika galet som den gamla taktiken som en del marxistiska grupper hade att främja ojämlikhet och orättvisa i hopp om att folkets vrede skulle leda till revolution, men inte långt ifrån. Bortsett från det uppenbara felet (vad är det för jäkla poäng med att rösta på ett parti som inte erbjuder någon väsentlig förändring av politiken?) avslöjar det en näst intill fullständig psykologisk analfabetism. Då ett parti förstärker konservativa värderingar och konservativa idéer, då det tydligt misslyckas att lägga fram några värderingar alls som väger upp, då det vägrar att ändra värderingsspärrens riktning, vad förväntar det sig för resultat annat än en förskjutning mot konservatism?
