Engelskans namn på påsk, ”easter”, och tyskans ”Ostern” kommer från den hedniska fruktbarhetsgudinnan Eostre. Under påsktiden kom hon till jorden i form av en hare för att lägga färggranna ägg. Eller så hade hon en harkompis med sig, det är lite oklart. Oavsett: firandet av Eostre är ursprunget till den moderna påskhögtiden. Kanske.
Eller kanske inte. Det enda tecknet på att det skulle vara så består av ett segment i skriften ”De temporum ratione”, författad av den anglosaxiska 600-talsmunken Beda venerabilis. Där skriver han att månaden ”Eosturmonath”, sedermera ersatt av påskhögtiden, ”en gång uppkallades efter en gudinna ... vid namn Eostre, till vars ära man höll fester.”
Barnboksförfattaren och folklorefantasten Adrian Bott skriver att detta enda tecken på Eostres koppling till påsken kan ha utgjort en simpel gissning från munkens sida. I övrigt tycks underlaget till Eostreteorin vara tunt. Det finns, enligt Adrian Bott, ”inga bilder av Eostre, inga inristningar, inga legender och inga kopplingar till harar, kaniner eller ägg”. Ändå, skriver han, reproducerar dagspressen påsk efter påsk denna falska ursprungshistoria.
De hade bättre sex förr?
Så varför denna myt om en myt? Varifrån kommer denna vår uppenbarligen outplånliga vilja att tro på fruktbarhetsgudinnan Eostre som påskens ursprung? Enligt Adrian Bott började myten (och myten om myten) spridas i samband med 1960-talets svärmande för förkristen mytologi. Nypaganisterna ville ha något äkta, rått och folkligt, och föreställde sig en svunnen tid då högtider handlat om sex och njutning snarare än jungfrufödslar och självuppoffring. Tidens anda innefattade ett begär efter frigjordhet. Vilket ledde till en tro på en tid innan begären blev förtryckta, och en vilja att återvända dit.
Begripligt. Vem vill inte föreställa sig att det har funnits något bättre. Som kanske går att återskapa – eller i brist på den möjligheten, beklaga frånvaron av.
Men som alla glädjedödare är intuitivt medvetna om, förstör inte syndafallet ett befintligt paradis, utan skapar retroaktivt en illusion om en svunnen lustgård. Så låt oss ta chansen att lära oss något av den här historieförvanskningen. Min poäng är inte att vi ska fira Jesus som en motvikt till 60-talets flummare. Jag har ingenting emot om någon gör det valet, men det är inte min poäng. Min poäng är att det alltid redan är kört.
”Det finns inget paradis”
Det är en poäng man skulle kunna tillämpa på otaliga ideologier där svunna paradis spelar en central roll. Men låt oss ta en lite mer privat approach. Jag har ägnat ett patologiskt antal timmar åt att ångra olika livsval. Jag gör det fortfarande ibland. ”Hade jag inte x så hade mitt liv sett helt annorlunda ut”, eller: ”Innan jag x fanns fortfarande en potential för mig”. På så sätt bevarar jag illusionen om att perfektion kan, eller åtminstone hade kunnat finnas; x har samma funktion för mig som Eostremyten hade för nypaganisterna.
Men vet ni? Ja, det gör ni: Det finns inget paradis.
Mitt självhjälpstips i påsk är därför att ge upp. Ta din personliga fruktbarhetsgudinna och se henne för vad hon är: en efterhandskonstruktion. Det funkar (typ) för mig.
