Långtidscovid är en brutal sjukdom. Personer som lider av detta, och som innan de insjuknade var friska energiska, kan idag ha svårt att ens lyckas skriva ihop ett mejl på några rader och kämpar för att inte somna på jobbet (om de klarar av att arbeta). Många har så svåra skador på sina inre organ att även erfarna läkare chockas. Så mycket för Anders Tegnells hö-hö-ande om att ”det är farligare att gå över ett övergångsställe än att drabbas av covid”.
Långt fler människor har dött av pandemin i Sverige än i alla andra nordiska länder tillsammans, står det i en mobilnyhet från tidskriften Kvartal, en av få som gjort regelbundna nedslag i pandemihanteringen. Eller snarare, nedslag som gått bortom att bara agera megafon åt myndigheterna. Analytikern och tidigare tjänstemannen vid regeringskansliet Jonas A Eriksson skriver (10/11-22): ”Prognosen som smittskyddsexperten Johan Giesecke gjorde i maj 2020 att övriga Norden efter ett år skulle komma i kapp Sverige i antal dödsfall i pandemin har inte slagit in. Inte heller förverkligades den dåvarande statsepidemiologen Anders Tegnells förutsägelse att Sverige skulle ha en stor fördel jämfört med övriga Norden på grund av att det svenska folket drabbades hårt i den första vågen.”
I fallet med pandemihanteringen visar mediearkiven att den utlovade valårsdiskussionen om hur Sverige hanterade covidkrisen bara gick upp i rök (eller sopades under mattan). Tyvärr en logisk fortsättning på den bristfälliga granskningen när pandemin pågick som värst.
Vi svenskar skyr uppenbarligen självkritik, vill hellre lägga obehag bakom oss och gå vidare utan obekväm efteranalys och är – som utredningar om andra svenska kriser visat – något av europeiska mästare på att inte lära av våra misstag. Krisberedskap och krishantering tillhör statens svagaste sidor.
Men låt oss lägga politiken åt sidan och fokusera på det medmänskliga. Hur känns det för de tiotusentals svenskar som förlorade en familjemedlem, när ens hemland visar ett sådant ointresse? Inte bara för de förlorade liven, utan för att förhindra att det sker igen. Hur tänker man som förälder till ett långtidssjukt barn som inte klarar skolgången, när Sverige återigen sticker ut internationellt genom att inte vaccinera barn under 12 mot covid?
Särskilt svårt drabbade av Covid är svenskar med funktionsnedsättning. Den senast tillgängliga statistiken (från sommaren 2022) visar att personer med personlig assistans var flera gånger mer sannolika att dö av viruset än de som inte har tjänsten.
Jag undrar hur man lever vidare som funktionsnedsatt i Sverige, när pandemin visat svart på vitt att ens liv är mindre värt än mer motståndskraftiga kroppars? Jag vet inte, men jag vet att makthavarna borde lyssna till dem och göra allt som står i deras makt för att skydda dem bättre vid nästa pandemi – som enligt samstämmig vetenskap kommer att inträffa igen, förr snarare än senare.
För övrigt får inte funktionsnedsatta svenskar sina mänskliga rättigheter uppfyllda överlag, enligt Funktionsrätt Sverige. De kräver att svenska staten lever upp till de åtaganden man förbundit sig till under FN:s Funktionsrättskonvention, undertecknad redan 2007.
