Jag läser arbetarförfattaren Gustav Hedenvind-Erikssons ord om och om igen och det känns som att något vecklar ut sig inombords. 

Kanske läser jag dem fel, orden kom till för att beskriva författarens skrivprocess, men för mig fungerar de som en nyckel till livet: ett sätt att se på världen, tiden och politisk förändring.

”Nä, fy”, tänker du nu tidstypiskt, ty din ryggradsreflex är samtidens: ­tillbakablickande är fult, nästan löjeväckande. Blicken ska vara riktad framåt. Något av det töntigaste som finns 2021 är att tycka något var bättre förr. 70-talet var fult. Gulbrunt. Folk hade fula kläder, fula frisyrer och ful inredning. Det var vävtapet och kassler. Hängbröst utan behå. 50-talsnostalgi är ännu värre, typ lika feltänkt som ett rejv i LO-borgen. 

Och allt detta är ju sant. Precis som det är sant att exempelvis hbtq-personers liv inte fick någon plats i folkhemmets reformer. 

Ändå: citatet med båten lämnar mig inte ifred. Kanske har det att göra med att jag älskar att ro. Att det får mig att känna mig stark. Nästan vacker. Som en del av en större ­rörelse. Framåt. Jag är bra på att ro. Kanske har det att göra med de småländska solnedgångarna jag har bevittnat med blicken mot aktern i en roddbåt. 

Kanske handlar det om att jag har uppnått den ålder då mitt levda liv tar lika stor plats i tiden som mitt förmodade framtida. Att det därför finns ett lugn och något balanserat i att vårda det redan levda. Att jag märker att mitt liv, min kropp, mitt ansikte, för varje dag alltmer börjar likna min mammas?

Men allra mest handlar det om en tanke som har slagit rot i mitt huvud sen jag läste Göran Greiders ­fantastiska bok ”Barndomsbrunnen”. Tanken är besläktad med den rädsla de flesta av oss rimliga drabbas av när vi inser att vi snart inte har kvar någon levande människa på jorden som kan vittna om nazismens brott mot mänskligheten. 

Min föräldra­generation, 40-talisterna, fick växa upp i en värld som ständigt blev mer och mer rättvis. Vars politiker skapade reformer som låste upp världen. Där arbetarklassen blev friskare, levde längre, fick längre semestrar och mer i lön. Där fackets frågor var det ledande partiets frågor.

Inte riktigt än, men snart, kommer den ­generationen krokna, om inte av sjukdom så av ålder. Så lyder livets öronbedövande obeveklighet. 

Kvar finns vi vindflöjlar som är lika rädda för framtiden som att blicka bakåt. Som aldrig har upplevt denna kollektiva framåtrörelse.  Som utan styrförmåga driver vind för våg på det egoistiska havet. Som slutat tro att någon annan värld än den råa nutiden är möjlig.

Därför bör vi inte vara så rädda för en smula nostalgi. Nostalgin ger oss något jag länge famlat efter: en köl i livet. En historisk köl gör inte bara färden in i framtiden mindre ­kaotisk, den hjälper en att hålla den politiska färdriktningen. Mindre påverkbar av tillfälliga, nyckfulla vindpustar. Nostalgin gör en modig, ståndaktig, radikal.

Tillbaka i båten. Det gnisslar när årorna rör sig i sina fästen. Ännu ett kraftfullt årtag – nu glider ekan genom vattnet på en småländsk insjö. Jag ser mina döda släktingar bakom mig. Hur politik lyckades befria dem från bojor. Mitt ­perspektiv vidgas.

Gustav Hedenvind-Erikssons citat är taget från Rasmus Landströms  bok ”Arbetarlitteraturens återkomst”.