Vi lever i sekundärskammens tidevarv. 

Överallt, hela tiden, både IRL och på nätet, blir vi exponerade för andra människors ”pinsamheter” och känner den skölja över oss; den obehagliga, klibbiga, ofrivilliga sekundärskammen. 

Situationer som kan framkalla redigt med sekundärskam är till exempel när den moderata kultur- och sameministern Parisa Liljestrand få tre enkla frågor om samisk kultur i en SVT-intervju, hur hon gör sitt yttersta för att se kompetent och intresserad ut men man ser att hon har noll koll, och sedan svamlar fram tre felaktiga icke-svar. Usch vad pinsamt Parisa!

Ett annat exempel, också det från SVT, är scenen i den omdiskuterade serien ”Tre pappor” när Jon står bakom Filip som blandar varm kakao och säger med tillgjort mjuk röst:

”Du vispar jättefint. Men även här kan du ha en intention, den energi du blandar ner i kastrullen kommer vara med oss sen i ceremonin. Om du är kärleksfull nu när du vispar, så blir det kärleksfull kakao” och ler nöjt.

Min, och säkerligen många andras, sekund­ärskam nådde sjukt höga nivåer och jag fick liksom bita ihop för att inte skrika rakt ut:

”Neeeeeej! Gör inte så mot dig själv och oss andra!!! Sluta Jon för fan!”

Men alla kan inte härbärgera sin sekundärskam. En del människor, ofta de med stort kontrollbehov, blir så obekväma av den att de handgripligen bryter in och försöka stoppa personen som enligt dem gör något pinsamt.

Inte ett okej beteende enligt mig, eftersom jag tycker att var och en får ta ansvar för sig själv. Däremot har jag ofta undrat varför de där kontrollfreaken inte kan hålla sig, man skulle ju kunna tro att vi blir lättade när det är andra som ”gör bort sig”, eftersom vi då framstår som oantastligt icke-pinsamma?

Men tvärtom verkar det trigga något ursprungligt, dunkelt och besvärligt som jag fram tills relativt nyligen inte riktigt kunde få grepp om – men som jag nu tror mig ha förstått.

Sekundärs­kammen handlar i själva verket om att vi kommer i kontakt med det som Carl Gustav Jung kallar för vår skuggsida, alltså den eller de sidor av oss själva som vi inte vill veta av och som ofta ligger djupt gömda och förträngda i vårt undermedvetna.

Andras pinsamma beteenden påminner oss helt enkelt om våra egna oönskade, osofistikerade och kanske till och med avskydda egenskaper, som om vi är riktigt ”duktiga” – lyckas dölja.

Det slår mig att uttrycket ”ta fram skämskudden” faktiskt rakt av handlar om det; att känna sig nödgad att täcka för ögonen för att slippa bevittna hur ens skuggsida går loss – förkroppsligad i den andra personen.

Genom att möta våra undangömda skuggsidor kan vi enligt Jung lära oss att bli mindre dömande mot oss själva, och genom att även våga omfamna våra mindre attraktiva sidor blir vi helare som människor.

Så nästa gång du skäms ihjäl å andras vägnar – oavsett om det är en kändis i ett Dyngbaggegalan-klipp eller en full, patetisk kompis – kanske du ska stanna upp och fundera på varför?

Svaret blir antagligen: för att det ÄR dig själv du ser.

Sekundärskammen är helt enkelt din skuggsidas taffliga kontaktförsök.