Men entusiasmen förvandlades till lätt panik och vad vi istället såg kan bäst beskrivas som en relationell skräckfilm som triggar allt som är jobbigt med att vara kvinna.
Filmen kretsar huvudsakligen kring tre personer; demonregissören Tomas (Franz Rogowski), hans konstnärspojkvän Martin (Ben Whishaw) och lärarinnan Agathe (Adèle Exarchopoulos).
Redan i början förstår man att Tomas är kärlekspartnern och kollegan från helvetet. Efter att ha förnedrat skådepelarna på filminspelningens sista dag drar han med Martin på slutfest, och när denne går hem passar Tomas på att förföra Agathe som extraknäcker som statist. Från den stunden blir det bara värre.
Ärkenarcissisten och douchebagen Tomas meddelar sin kille att han har inlett en relation med Agathe, som blir kär i Tomas på riktigt. Snart är hon gravid och precis då kommer Tomas på att han vill vara tillsammans med Martin igen, och lockar tillbaka honom med löftet att han ska få den bebis som han längtat efter så mycket. Och så där fortsätter det.
Det är en både befriande och gastkramande upplevelse att sitta i en salong fylld av personer som reagerar precis likadant på det som händer på duken. Det är som att våra kollektiva erfarenheter av att vara kvinnor i patriarkatet blir triggade och synliga på exakt samma ställen i filmen. När Tomas kräver av sin kille att han ska stötta honom i romansen med Agathe skrattar vi hånfullt och utbrister ”men snälla”. När den gravida Agathe ligger på sängen och tvingas höra hur killen hon väntar barn med knullar högljutt med sin pojkvän i rummet bredvid förvrids våra ansikten i smärta, vi kvider. När Martin låter sig övertalas av sin otrogna kille att bli ihop igen skriker vi ”neeeej” rakt ut, och när Tomas stalkar Agathe och dyker upp på lågstadieskolan där hon jobbar suckar vi tungt i kör.
Bortsett från bristande karaktärsbyggen, en del obegripliga händelseförlopp och snabb-spolad dramaturgi, så är ”Kärlek och avund” en mästerlig uppvisning i hur man kan göra läskiga skräckfilmer riktade till en specifik grupp – i detta fall kvinnor.
Det fick mig att tänka på vilka andra grupper i samhället som skulle kunna få sina egna skräckisar.
Sverigedemokraterna till exempel. Deras film skulle börja med en drönarvy över Stockholm där man inte ser ett enda kyrktorn, men däremot tusentals minareter. Sedan fortsätter det med närbilder på kvinnor i burka, personer med androgyna utseenden, i bakgrunden hörs oavbrutna böneutrop och i en park leker barn med olika hudfärg i icke-könsstereotypa kläder tillsammans med sina förskollärare – som är dragqueens! På en av byggnaderna som zoomas in står det ”Statliga museet för menskonst” och bredvid det ligger ett stort halal-slakteri. Ett gäng chassidiska judar drar förbi i höga ”shtreimel”-hattar och i bakgrunden ser man hur en enorm regnbågsflagga hissas på slottet. Över hela filmen ligger en dov ljudmatta av Sveriges nationalsång remixad med samplingar från Idas Sommarvisa och Björn Rosenströms ”Vi är pojkarna som busar”. Erkänn att det skulle vara en sjukt bra skräckfilm för Björn Söder, Rickard Jomshof och grabbarna?
En annan grupp som man lätt skulle kunna göra en special-designad skräckfilm för är tropen ”radikal vänster-ateist av manligt kön”. Här börjar filmen med en bild från ett vanligt svenskt sjukhus där man ser hur två kvinnliga patienter sitter på varsin snippsauna i ett rum med tända ljus och i salen bredvid får en man akupunktur och örtomslag på magen. I personalrummet sitter två läkare och tre sjuksköterskor i en så kallad ”delningsrunda” där alla får berätta hur de mår, vad de är för stjärntecken och har för anknytningstyp. Snabbt klipp till ett blomstrande Ytterjärna där stora antroposof-familjer klädda i ylle strosar fram längst med vägarna, Kay Pollack skymtar bakom en rosenbuske och på ett ljusblått lerhus med tovat halmtak står det ”Dödsdoula-mottagning” med snirkliga bokstäver. Soundtracket till den filmen är en slags drömsk meditationsmusik med syntslingor i moll och en barnkör som sjunger ”Tryggare kan ingen vara” med ljusa, spruckna röster.
Visst låter det läskigt, alla ni därute som hatar allt som börjar på a (andlighet, antroposofi, astrologi, andningsövningar)?
Jag tror på riktigt att det här med riktade skräckfilmer kan bli en grej när folk har tröttnat på Joakim ”Jockiboi” Lundells snabbproducerade och företagssponstrade b-rullar.
Glöm inte var ni läste det först!
