Min barndomskompis gjorde två tester under våren. Det ena var på arbetsförmedlingen och skulle visa vilket yrke han var lämpligast för, det andra var på SVT:s hemsida och skulle avgöra vilket parti han var bäst ämnad för att rösta på i EU-valet.
Vi är inte så nära nuförtiden, men rent politiskt minns jag att han var så vänster att han sa att ”även Vänsterpartiet är en röst på Wallenberg” och vad gäller yrkesbakgrund och utbildning är han statsvetare, med ett par hundra högskolepoäng och en gedigen arbetslivserfarenhet. Testerna kom fram till att han skulle arbeta som clown och rösta på Centerpartiet. Jag har sällan sett honom så nedslagen. "Clown, visst – men nyliberal clown?" sa han när vi sågs.
Det har blivit allt vanligare med automatiserade tester av detta slaget. Fenomenet har förstås funnits i alla tider – inte minst i kvällstidningar för mer eller mindre seriösa slutledningar: ”Så ser du om din hund är agnostiker” och ”Testa om du kommer vara otrogen med din grannes ex. Och är pälsallergiker”. Men det används också för livsavgörande saker som till exempel diagnostisering inom psykiatri. Och även yrkesval och val av parti att rösta på är ju på många vis livsavgörande val. Både för en själv och för omvärlden.
Det är givetvis lätt att döma ut dessa tester rakt av. Och tänka att de är ytliga och att det mest är slumpen som avgör. Demokrati, psykisk hälsa och yrkesval får inte vara så slumpmässigt. Men när det gäller yrkesval är det ju faktiskt ganska sällan en livslång passion som avgör bana. Det kan vara ett smickrande erbjudande – eller ett osmickrande tomt hål som väntar om en inte tackar ja. Väldigt få har helt enkelt full kontroll över sina yrkesval om en alls har ett arbete.
Och när det gäller EU- och riksdagsvalen är det lite samma sak; frågan är ju hur säkra alla är på vad de egentligen röstar på. Jag kanske är naiv, men jag kan bara inte tro att det hade varit möjligt att mer än hälften av alla hade röstat på blåbrunt om de hade fattat vad det innebar. Och jag kanske är cynisk, men jag kan bara inte tro att vi fattar särskilt mycket av vad vi väljer överhuvudtaget.
Själv gjorde jag testet och blev Fi:are. Tätt följt av Vänsterpartiet och sedan Miljöpartiet. Ganska förutsägbart alltså. Jag hakade dock upp mig på en av frågorna; om jag tyckte det behövdes mer kristna värderingar i politiken. Jag funderade på hur jag hade tänkt om frågan hade gällt huruvida jag tyckte det behövdes mer hinduistiska värderingar i politiken.
Om en tänker att vegetarianism är en hinduistisk värdering, gärna. Om en tänker att änkebränning är det, gärna inte. Samma sak; är detta att gömma flyktingar en kristen värdering, så gärna, om det handlar om abortmotstånd och pedofili – faktiskt inte, tack. Redan där kände jag att testet saknade vissa nyanser, även om det fanns möjlighet att läsa lite argument för och emot. Och rent allmänt är testet utformat för att funka bättre för den som själv inte har så klara åsikter från början.
Tydligen ska det vara allra bäst för alla de som alltid röstat som sina föräldrar utan att reflektera.
Fast just i mitt fall visade det sig tvärtom snarare leda till just att rösta som sin förälder – eller till att ens förälder skulle rösta som sitt barn.
Min pappa ringde nämligen upp och berättade stolt och glatt att han också hade blivit ”feminin initiativtagare” i testet. Det där hade ju kunnat vara en klassisk härskargrej att säga, som ett medvetet fel, men han var så genuint upprymd över att vara feminin initiativtagare, så det fanns inga skäl att tolka detta så cyniskt! För detta är alltså dessutom samma pappa som brukar ringa upp bara för att tacka för sms:et jag precis skickade.
Som den psykiater han är kom vi att tala om dessa valtester, kontra dem som används för diagnostisering. Där får de förstås en hel del napp som visar sig vara felaktiga. Kanske kan det vara en tröst för min barndomsvän. För jag blev mer och mer övertygad om att det snarare var ett psykiatriskt test som kom fram att han borde bli centerpartistisk clown. Och denna veckan fyller ju Maud Olofsson hela den kvoten.
