Det här hänger förstås intimt samman med prisrallyt på bostadsmarknaden. Den som vill köpa en centralt belägen trea i Stockholm får numera punga upp med mellan sex och sju miljoner kronor – en 70-procentig ökning sedan finanskrisen.

Men ”nu darrar bomarknaden”, skrev Dagens Industri härom veckan. ”Rädslan för att det är slut på prisrallyt får köparna att tveka.” Och strömmen av ekonomiska spåmän som varnar för en ”sättning” eller en mullrande krasch blir allt stridare. Enligt den tidigare finansministern Anders Borg är det bara en tidsfråga innan priserna rasar och skuldsatta hushåll drar med sig resten av ekonomin i fallet. När räntorna höjs till mer normala nivåer kommer bubblan på bolånemarknaden att spricka. Låntagarna bör därför ”anpassa sin balansräkning efter det”, menar han.

Det kan man förstås tycka. Berusade av individualistiska drömmar och billiga lån har alldeles för många svenskar drabbats av kollektiv hänryckning. Och visst är det dags att nyktra till. Men det är knappast bara låntagare som bör ägna sig åt självrannsakan. För de som bär den övervägande skulden till att vi hamnat i den här soppan är toppolitiker, ekonomer och bankfolk – det vill säga de som rör sig i Anders Borgs kretsar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Eller som Riksbanken skriver i en tillbakablick: ”Att den svenska bolånemarknaden ser ut och fungerar som den gör är ett resultat av en rad ekonomiska och politiska beslut.”

För att göra en lång historia kort: Förr var kreditgivningen hårt reglerad, och staten prioriterade nybyggnation framför spekulation. I mitten av 80-talet avreglerade den socialdemokratiska kanslihushögern kreditmarknaden, vilket gav banker och bostadsinstitut full frihet att låna ut så mycket pengar de ville. Vilket de också gjorde, med katastrofala följder i form av en fastighetsboom, krasch, 200 miljarder i kreditförluster, bankkris och en sänkt samhällsekonomi.

I mitten av 90-talet var bankerna – tack vare att staten agerade nanny och städgumma – på banan igen, och så fortsatte lånekarusellen. Nu också till allt lägre ränta (realräntan har sjunkit från 6 till 1 procent), och med ett bevarat ränteavdrag på 30 procent.

Under tiden hade regeringen Bildt avvecklat den sociala bostadspolitikens bärande bjälke, den statliga finansieringen av bostadsbyggandet, med resultatet att byggtakten störtdök och bostadsbristen återvände från historien. Samtidigt ombildades stora delar av allmännyttan till bostadsrätter efter devisen ”Alla ska kunna äga sin bostad!”.

Efter ett kortare stopp i ombildningsmaskineriet drog regeringen Reinfeldt åter igen i spakarna efter valsegern 2006, och strax därefter hällde man mer bensin i motorn genom att avskaffa den statliga fastighetsskatten, vilket enligt Riksgälden ”sannolikt har bidragit till att bostadspriserna stigit och skulderna ökat”.

Det blev billigt att äga jämfört med att hyra. Och enklare att låna.

Efterfrågan på bolån bara växte, och lämpligt nog kunde bankerna öka utbudet genom kreativ bokföring och nya finansieringsmetoder, särskilt i form av ”säkerställda obligationer”. Och snart konkurrerade bankerna med varandra genom att erbjuda amorteringsfria lån utan kontantinsats. Man fick dessutom hjälp av den borgerliga regeringen, som dumpade kapitalkraven för bolån strax innan finanskrisen.

För bankernas del är motivet enkelt: Trots låga räntor har marginalerna varit goda. Att kränga bolån har därför varit en extremt lönsam affär, och det som är lönsamt vill man förstås sälja mer av. Myntets baksida är allt större risker. Men så länge man vet att staten agerar skyddsnät vid ett fall går man gärna på lina.

Sedan finanskrisen har ändå regelverket stramats upp en del, med skärpta kapitalkrav, bolånetak, och nu amorteringskrav.

Räcker det? Nej knappast. Så länge bankerna tillåts tjäna miljarder på bolånen lär skuldberget växa. Liksom rasriskerna.

Ett par dagar efter Borgs uttalande konstaterade Finansinspektionen att ”hushållens skulder fortsätter att utvecklas åt fel håll”. Och generaldirektören Erik Thedéen, tidigare borgerlig statssekreterare, meddelade att han skulle ”bjuda in verkställande direktörerna för de åtta största bankerna för att följa upp bolånerapporten och diskutera bankernas syn på de senaste årens kraftiga skuldökning”.

Kan Erik Thedéens studiecirkel leda till att bankerna anpassar sina balansräkningar? Att de minskar risktagandet och vinstutdelningarna?

Det finns anledning att tvivla. Det var tron på finansmarknadens rationalitet och förmåga till självreglering som bäddade för såväl den svenska bankkrisen på 90-talet som den globala finanskrisen 2008. Vad vi behöver är istället hårdare regleringar, och dessutom en statlig bostadspolitik värd namnet, med lånefinansierade investeringar i tvåhundramiljardersklassen, framför allt i nya hyresrätter.

Utmaningen på kort sikt blir att mildra effekterna av alla politiska felslut och marknadsmisslyckanden. Att släcka bränder. På längre sikt är förstås allt möjligt, kanske rentav en bostadsmarknad och en ekonomi utan bubblor.