Detta blev för mycket för Smålands bönder som värnade om traditionellt självstyre. Med Nils Dacke i spetsen startade det som eftervärlden kom att kalla Dackeupproret och år 1542 ”drack man jul” på Kronobergs slott utanför Växjö (tiden var inte mogen för politiskt korrekta omskrivningar för julfirande). Upproret tog sig ända upp till Sörmland innan det slogs ner och Gustav Vasa fick sin nationaldag, sådär 450 år senare. Intressant är att den gemenskap och tillhörighet som nationaldagen ska representera tog avstamp i ett inbördeskrig.

Även om många menar att den stundande midsommaraftonens mer folkliga seder är bättre lämpade att bära ett nationellt arv har nationaldagen passerat för den här gången. Men kommer du ihåg när ledighet i form av en svensk nationaldag kom på tal? Då var meningarna delade. Vissa tyckte att idén var otidsenlig och pekade på att tillhörighet handlade om så mycket mer än flaggviftning och parader. Andra menade att den nationella identiteten skulle må bra av att stärkas. Det sneglades mot Norge och det tillsattes en utredning.

Utredningen kom fram till att vi riskerade att förlora vår svenska identitet och att en nationaldag som helgdag skulle hjälpa oss att återfinna den. Allt såg ut att gå som på räls. Men utredningen hade kommit in på farliga vägar. Förslaget låg i kollisionskurs med en helig ko – arbetslinjen. Mer ledighet i form av en svensk nationaldag, oavsett motiv, stred mot denna viktiga princip. Det skulle leda till ett produktionsbortfall som, sades det, skulle få betydande konsekvenser för samhället. Utredningen begravdes.

Men nu låg det prestige i frågan och trots bakslaget tillsattes en ny utredning. Denna gång med tydligare direktiv. Motiven varför vi över huvud taget skulle ha en nationaldag bleknade. I stället utgick utredarna från ett nollsummespel. Om ledighet i form av en nationaldag skulle införas var det inte mer än rätt att en annan röd dag försvann.

Det diskuterades kring olika helgdagar. Skulle vi avveckla annandag påsk, trettondagen eller annandag jul? Till slut enades man om annandag pingst. Den ansågs vara den minst dåliga kyrkliga helgdagen att ta bort. Problemet var givetvis att den ursprungliga tanken om en ledig dag för svenska folket försvann. I själva verket innebar den nya ordningen att vi i framtiden förväntas jobba mer, beroende på att annandag pingst utan undantag tilldrog sig på en måndag. Nationaldagen, däremot, kan vissa år inträffa under den ordinarie helgledigheten på grund av att den är förankrad i ett fast datum.

Så togs två flugor i en smäll. Vi fick vår nationaldag samtidigt som arbetslinjen och den ekonomiska politiken behöll sitt tolkningsföreträde framför sociala motiv för sammanhållning. Att ledig tid i fest eller till vardags kan vara en viktig källa till välfärd glömdes bort på vägen.

Författare och lektor i socialt arbete, född och uppvuxen i Växjö. Skriver både krönikor och akademiskt om balansen mellan arbetsliv och privatliv. Tänker inte presentera några färdiga lösningar.