Frukta gud och hedra kungen, lyder den förgyllda uppmaningen på Tyska kyrkans port i Gamla stan. Det är inte alltid makten uttrycker sig så omedelbart. En vanlig metod är att plocka positivt laddade ord, och använda dem som synonymer till sina egna syften. Ta ”rationell”. I samband med avslöjandet att Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström uppmanat Sverigedemokraterna att fälla regeringen gjorde ordet sig påmint. En bekant skrev upprört att Hans Bergström aldrig varit liberal, ”för honom finns bara rationalitet”. På invandringsfientliga Avpixlat hyllas i gengäld Hans Bergström av samma skäl. ”Nu är tidningen pomo-vänster, och hur antirationell som helst”, skriver en person i kommentarsfälten. Så vad är egentligen rationellt?
Enligt ordboken har ordet ett par olika betydelser. En är matematisk, men oftast används det i meningen ”förnuftig” eller ”ändamålsenlig”. Det är så det ska förstås här. Rationellt har i ”invandringskritiska” kretsar fått en innebörd liknande den som ”realist” har stämplats med. Båda orden har kommit att användas på ett sätt som att medlen ska helga ändamålen. Man är inte emot asylrätten eller invandring, man är ”realist”. ”Realitet” är exempelvis ett ord nämnde Hans Bergström själv gärna använder. Att prata om något som ”rationellt” eller ”realistiskt” är särskilt försåtligt när det kommer till politik. Det är ord som låter neutrala, men som inte är det. Syftet är att förstärka och bevara den rådande ordningen, och att få det att framstå som att allt annat vore orealistiskt, irrationellt – oansvarigt och naivt. Men sanningen är ju den att det inte finns något tvång att göra varken det ena eller andra. Det handlar om vad man vill. Det är inte i sig rationellt att sätta in kustbevakning på Medelhavet eller att införa gränskontroller mellan EU-länder. Är målet att människor inte ska behöva drunkna är det betydligt mer ändamålsenligt att sätta in färjor än kustbevakning, och transportera människor på flykt under säkra omständigheter. Allt är avhängigt vilket syfte man vill uppnå – alltså vem man själv är. Det hedrar högerfilosofen Ayn Rand att hon åtminstone la till ”egenintresse” när hon upphöjde rationalitet till den främsta dygden. Den kopplingen görs inte av dagens rationella realister.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Förnuftsmässigt, rationellt tänkande hör till de smickrande egenskaper som har tillskrivs vita män. För hundra år sedan debatterade borgerliga män utifrån hållningen att kvinnor var veka, virriga och känslostyrda, och därmed olämpliga för högre studier, kvalificerat lönearbete och demokratiskt deltagande.
I Sverige blev gifta kvinnor myndiga först år 1921. Innan dess var maken förmyndare. Samma mekanism går igen inom rasism och homofobi och klassförakt. Den enda som har klarsyn och förmåga till överblick är den rike vite mannen. Men det är ju bara det att han bara ser till sig själv!
Det gäller inte bara politik. Mönstret är universellt. Vad det hela kokar ner till är fördelningen av makt genom en verklighetsbeskrivning som gynnar de egna intressena. Metoden är att ta ett för det specifika området positivt värdeladdat, centralt begrepp, och ge det en vidhäftning av sina egna intressen. Inom vetenskapen är det ”kunskap”. Inom konsten är det, som genusvetaren Vanja Hermele pekat på i sina studier av hierarkier inom scenkonst och konstvärld, ”kvalitet” som har kommit att bli manligt kodat på det här viset.
Kunskapsteoretikern Elizabeth Kammarck Minnich pekar i boken Transforming knowledge på konsekvenserna av att ett dominerande fåtal ser sig som representanter för flertalet. Genom att framställa sig som representanter för det allmänmänskliga blir de det ideal och den norm som allt mäts mot. Det är deras villkor som gäller, det är deras mål som ska helgas. I kunskapen, kvaliteten, realiteten och rationalitetens namn.
