BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Men byggherren, bosatt i Stockholms innerstad, börjar tvivla på projektet. Han hinner visserligen inte besöka det färdiga huset, men är inte arkitekturen lite kontroversiell? Han tar ett snack med sin nära vän byggmästaren och tillsammans kommer de fram till att det var inte precis så här de tänkt sig det. Och dagen före invigningen, när pressen står redo med sina fotografer vid bandet som skulle klippas, beslutar byggherren att riva hela rasket.

Och det får han göra – han har inget ekonomiskt ansvar för slöseri med skattemedel.

Det kunde handlat om en bok också, en som det tagit minst två års heltidsarbete att skriva, som är tryckt på ett bra förlag och nu ligger i drivor och väntar på att säljas, läsas och recenseras. Författaren är berömd och många gånger prisbelönt, boken har kostat fyra miljoner av allmänna medel och förväntningarna är stora.

Då kommer förläggaren plötsligt fram till att den inte är riktigt vad han tänkt sig. Han har visserligen inte hunnit läsa de sista kapitlen, men rask och handlingskraftig kastar han hela upplagan på bålet och säger tröstande till besvikna läsare och bokhandlare: Ni skulle inte ha gillat den, och den skulle förresten inte varit bra för er!

Så går det inte till, eller hur?

Ett hus som kostat fyra miljoner rivs inte utan vidare, inte ens om man ogillar det i Stockholm. En annan byggmästare får rätta till eventuella fel, arkitekten får rita om. En bok kan få förord eller tillägg eller åtminstone möta sina läsare, när den nu ändå ligger där på diskarna.

Detta var inte vad som hände härom veckan.

Det som hände var att pjäsen Främling av Gertrud Larsson som arbetats fram under två år, som kostat ca 4,5 miljoner av allmänna medel i Riksteatern, som sålts till 30 orter, förhandsvisats för press och fått både beröm och nervösa sidoblickar, PLÖTSLIGT, utan förvarning lades ner dagen före premiären av Riksteatern, det vill säga av chefen Måns Lagerlöf och hans vän regissören Alexander Öberg. Man drog ur dem den vaga förklaringen att ”pjäsen nådde inte sina intentioner”. Alla förstår att det inte var hela sanningen och alla kommer att spekulera i hur denna sanning egentligen ser ut.

Det hade varit stort ståhej och missförstånd i pressen om att pjäsen var en musikal om Bert Karlssons liv, men egentligen var den en pjäs av Gertrud Larssons gedigna märke där avsikten var att sätta sökarljuset på den katastrofala hanteringen av asylärenden i landet, inte att stöpa om Bert Karlsson till en mysgubbe.

Teaterlegendarer som Suzanne Osten förstår avsikten och protesterar häftigt.

Så varför lades den ner?

Inträdde en plötslig beröringsskräck angående fenomenet Bert Karlsson?

Var pjäsen rentav för kritisk mot regeringens flyktingpolitik?

Var det kanske en viss bitterhet hos kulturbyråkrater av mindre lyskraft som tog sig detta uttryck?

För Gertrud Larsson har kallats för ”Sveriges Brecht” på kultursidorna mer än en gång och överösts med priser för sina kontroversiella pjäser om tillståndet i dagens Sverige, till exempel, Manckell – och Medeapriset, det senare med motiveringen: ”Gertrud Larsson är vår tids uttolkare av vardagliga händelser. Hon besitter en alldeles särskild förmåga att handfast fånga skeenden orkestrerade av ett fåtal människor med makt, som påverkar väldigt många.” Roliga och framgångsrika pjäser älskade av publiken, som satt igång just de diskussioner som saknas i vårt pinsamt ängsliga och urvattnade debattklimat. Asylshopping, Den flygande handläggaren, Hela folkets järnväg och Glasjesus.

Ja, jag vet inte. Gertrud Larsson har jag känt sedan jag första gången såg henne som blixtrande begåvad ung satiriker och lockade henne och kompisen Åsa Asptjärn till mitt radioprogram. Men de senaste 15 åren har jag knappast träffat henne, så jag gör inte anspråk på att ha några svar.

Ett par saker bara: som Måns Lagerlöfs chef (ja, han är anställd av oss skattebetalare!) vill jag att han avkrävs ekonomiskt ansvar för detta, eller en bra förklaring!

Och: jag är jäkligt säker på att de två aldrig skulle ställt in en urpremiär av till exempel Lars Norén eller PO Enqvist på så vaga och godtyckliga grunder.

Två års arbete bortkastat för alla inblandade, utom för regissören som egendomligt nog tycks vara den ende som gått skadeslös ur alltihop. Riksteatern satsar stort på honom redan nästa säsong!

Ute i landet sitter nu ett stort antal frivilliga och ideella teaterarbetare med sina biljetthäften och undrar vad 08-orna har för sig.