I januari brukar det alltid vara mycket mer människor ute, ofta i splitternya fräsiga löparkläder. Sen försvinner de spårlöst igen i februari. Antagligen nyårslöften som inte riktigt höll distansen ut.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Årets allra första dag var jag ute och sprang i Peru. Ingen verkade ha avgett några löften där. Det var alldeles öde vid havet.
Det var precis vid norra gränsen och jag tänkte att om jag sprang tillräckligt långt kanske jag skulle komma till Ecuador.
Även om det var morgon var det redan så tryckande varmt att jag gav upp efter ett tag, i alla fall ambitionen att springa till ett annat land.
Jag tog sikte på en sten. En perfekt blank sten, som gjord för att sätta sig på och vila, och minnas året som just tagit slut.
Tyvärr kom jag alldeles för nära innan jag såg att det var en delfin, en död delfin, uppspolad på stranden. Jag mötte den tomma blicken och stanken av förruttnelse slog emot mig. Det slags lukt som sen inte lämnar en under resten av dagen.
Det var den första vilda delfin jag sett. Om nu någon som är död och rutten kan vara vild. Allt jag visste om denna delfins liv var den tomma blicken och hur äckligt den luktade. Det var delfinens eftermäle.
Och eftersom stanken satt i hela dagen, i allt jag passerade, i alla jag hälsade på, i allt jag åt, kunde jag inte sluta tänka på detta.
Som den melodramaqueen jag är, lät jag detta specifika obehag snabbt översättas till en generell sanning om hur vi minns.
Jag älskade min farmor. Hon var underbar. Jag tror inte att jag har träffat någon som varit så sprudlande av värme, liv och närvaro.
Hon var dement de sista femton åren av sitt liv, sista tio åren visste hon inte vem jag var, sista sju visste hon inte vem hon själv var.
– Hej farmor! sa jag när jag hälsade på henne på hemmet.
– Är du min farmor? frågade hon misstänksamt.
Det var sista gången vi hade en dialog med fullständiga meningar. Sen blev det mest påhittade ord. Hon blev mer och mer frånvarande, egendomlig och dessutom aggressiv.
Och när jag nu minns henne måste jag alltid ta mig igenom detta; en mur av bilder av henne som dement, med alla de förvridna egenskaper som följde av sjukdomen. Ofta kommer jag inte ens förbi denna mur, så att jag kan minnas henne som hon var innan. Som hon var.
När jag minns min syrra, är det främst de sista månaderna jag minns, i värsta fall de sista fyra dagarna när vi bara väntade på att hon skulle få dö.
På samma sätt med kärleksrelationer, ofta kommer själva avslutet – som ju sällan är särskilt fint – emellan för att minnas den tid, kanske flera år, som säkert var bra.
Det finns en klyscha från idrottens värld, som används friskt även bland kulturarbetare: du är aldrig bättre än din senaste match.
Syftet med detta uttryck är förstås att sporra en att göra så bra ifrån sig som möjligt på planen, på scenen, i studion.
Ingen minns att du vann en massa fotbollsmatcher 2008 om du förlorar en nu. Ingen kommer ihåg din succé-spelning från i somras om du gör fiasko på hösten.
Så kan vi ju inte hålla på!
Årets andra dag letade jag därför upp en annan sten. Eller en riktig sten. Jag satte mig och försökte minnas saker som de var, som de varit, inte bara hur de slutat.
Och jag kom ihåg 2016. Inte bara avslutningen med Trump. Eller de strukturer och händelser som lett dit. Utan de ännu större strukturerna. Och jag insåg att 2016 inte gick att bedöma utan att ta med i alla fall de senaste 200 åren i bilden. Hugger vi ut senaste året ur sin kontext är det lätt att stämma in i olika körer om att det var bättre förr. Det var det inte.
På samma sätt försökte jag aktivt minnas människor och händelser i sin helhet. Ett bortglömt hantverk som kräver något av oss.
Medan jag ägnade mig åt detta blev havet sådär stort igen. Och fullt av varelser – som alldeles säkert hade mer levande minnen av den där strandade delfinen.
En av alla som lämnade oss förra året var min vän Jacques Werup. Han skrev en av de vackraste raderna jag vet:
"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig."
Tack Jacques.
Vi håller varandra vid liv.
